- Raggarkulturen hade varit större om unga kommit i kontakt med det här. Men nu känner de inte till att det finns, säger han och pekar mot klubbhuset för Stockholms raggarklubb.

Per-Olof Sännås har en stark fascination för det som går utanför och utmanar samhällets normer. Tidigare har han porträtterat graffitikulturen, Hells Angels, skinheads och Black Army i fotoböcker. Hans senaste bok handlar om raggare.

- Egentligen borde Raggarna blivit min första bok. De har alltid funnits i bakgrunden, säger han.

Sommaren 1958 är det första minnet Per-Olof Sännås har av raggare. Han gick med sin far på Kungsgatan i Stockholm och hörde mullret från en stor amerikanare bakom sig och vände sig om.

- Det var lite läskigt, men samtidigt spännande.

Spänningen har suttit kvar sen dess och en kväll för tre år sedan tog han tag i saken och gick , trots lite fördomar, fram till en raggarbil på Sveavägen och frågade om han fick åka med.

- Jag var lite rädd för att få en snyting. Men det var inga problem alls, bara att åka med. Jg blev så glad att det fortfarande var en så levande kultur, säger han.

Raggare som en bråkig grupp med mycket slagsmål är historia. Kulturen är inne på sin fjärde generation och har med åren mognat.

- Förr slogs raggare hela tiden, med punkare, med hippies och med andra raggare. Men en dag bestämde de sig för att bli snälla, säger han.

I stället för att slåss med varandra började raggarna under 1980-talet umgås mer mellan de olika klubbarna och varje helg har någon av Stockholms raggarklubbar fest. Något som har lett till att de, trots sitt stora antal, inte syns lika mycket som förr.

- Förr åkte de utan mål runt i stan. Nu har de alltid ett mål, de ska på fest.

Raggare är arbetarklassfolk. Blåbyxor är vardagsklädsel och enligt Per-Olof Sännås "finns inte en akademiker så långt ögat når". De är inte särskilt politiska men det finns en koppling till socialdemokratin.

Stockholms Raggarklubb (SRK), eller Moonshine cruisers som de kanske är mest kända för, är klubben Per-Olof Sännås följde under arbetet med boken. På årsdagen för mordet på Olof Palme 1987 åkte de med 35 bilar i kortege och lämnade rosor och en krans på mordplatsen.

- Han blev ju skjuten på vår gata, säger Lill-Micke, raggaren som låg bakom idén till kortegen.

Den klassiska raggarrundan i Stockholm gick via Sveavägen, Tegnérgatan, Birger Jarlsgatan, Norrlandsgatan och Kungsgatan. Gatorna var "deras" och att hedra minnet av Olof Palme kändes självklart.

- Även fast många av oss inte tyckte om honom, säger Lill-Micke.

"Trots allt är vi alla svenskar och bor i samma land. Även om vi inte ställer upp till hundra procent på den politik han representerade vill vi visa att vi respekterar mycket av det han gjorde för världen, för folket och för freden", sa Mackan, dåvarande ordföranden för SRK, när han la ner en granriskrans med texten: "till minne av Olof Palme, Stockholms raggarklubb" på mordplatsen 28 februari 1987.

I samband med manifestationen mötte klubben Ulrik Fällman (S), dåvarande facklig ombudsman, som hjälpte dem att få huset i Larsboda som de fortfarande har kvar.

- Man ska inte göra mig till en hjälte. Det var inte svårt att hjälpa dem, säger han.

Ulrik Fällman har själv aldrig kallat sig för raggare men han har barndomsvänner som var med i SRK vilket gjorde att han tog initiativet att hjälpa dem.

- Men jag har varit delägare i en Chevrolet, en 50-talsmodell. Även det lite för att hjälpa mina vänner, säger han.

Det röda klubbhuset med vita knutar har anor från 1700-talet då det var krog. Förr var det hästar och droskor som parkerade utanför. Nu står det glänsande bilar från 1950-talet i stället.

- Cirkeln är sluten, nu är det fester här igen, säger Per-Olof Sännås.

Tillbaka