Text: Johan Wessel
Foto: Per-Olof Sännås

Samma dag som vi träffas ska Per-Olof Sännås bege sig till Sala för att signera sin senaste reportagebok ”Raggarna”.

Det är sista april och i Sala är det premiär för den så kallade cruising-säsongen, att långsamt glida fram i gamla amerikanska bilar med rockabilly-musik strömmandes ur högtalarna. De kromade bilarna med stora fenor får äntligen komma ut ur sina vinteriden för att möta ännu en sommar på Sveriges vägar.

– Subkulturer blommar alltid upp på somrarna. Klottrarna kommer fram och Hells Angels plockar ut sina motorcyklar, förklarar Per-Olof.

Han vet. För han har följt flera av dem på nära håll. Ett arbete som har resulterat i fem olika fotoböcker. Den första gav han ut redan 1988 då han dokumenterade skinheads. Sedan följde böcker om graffitimålare 1993, AIK:s supporterklubb Black Army 1998 och Hells Angels 2003. Förra året kom den senaste boken som skildrar livet som raggare. Men det skulle likaväl ha kunnat bli hans första bok. Fascinationen för raggarkulturen väcktes tidigt hos Per-Olof.

– Jag minns hur jag som liten gick med min pappa på Kungsgatan i Stockholm och hur raggarna gjorde ett starkt intryck på mig när de kom åkande med sina bilar och med sin musik.

Det dröjde dock länge innan han själv tog steget och klev in i en av bilarna.

– En regning höstkväll 2008 stoppade jag en raggarbil på Sveavägen och frågade om jag fick åka med. De var lite tveksamma först och undrade vad jag var för en konstig typ, men de lät mig åka med. Jag trodde att raggarkulturen var något utdöende i Sverige, men jag märkte snart att det inte alls var så. Många andra subkulturer har dött ut, men raggarna har levt vidare. Den kulturen har en förmåga att gå i arv, när pappan blir för gammal så tar sönerna och döttrarna över, säger Per-Olof.

Under tre år följde han killar med gelé i håret och blondiner med tuperat hår. Den yngsta var 14 år, den äldsta 70 år. En levande kultur med andra ord och en bit av Sverige på 2000-talet, även om det mesta med raggare kretsar kring något som hände för över 50 år sedan.

Per-Olof Sännås arbetar till vardags som pressfotograf för Aftonbladet. Eller till vardags kanske inte är en korrekt benämning när det gäller P-O. För honom finns det inte vardagar och helger – det finns bara dagar med nya händelser som lurar runt hörnet och väntar på att bli upptäckta av P-O:s kamera. Han är ständigt redo att åka ut på jobb, oavsett dag och tidpunkt på dygnet. Förr sov han med polisradion på, men det går inte längre eftersom polisen numera använder sig av det hemliga kommunikationssystemet ”Rakel”. I dag får P-O istället förlita sig på tips i större utsträckning, och får kanske dessutom en något mer harmonisk sömn.

– Jag var gift i tio år, men det sprack. Nu är det här mitt liv och jag är lycklig över det. Jag kunde inte ha valt ett bättre jobb. Jag är ständigt stand-by och trivs med det. Det är något speciellt med att åka ut mitt i natten och den tillfredsställelse man känner när man får en bild, säger P-O som fortfarande tycker att hans jobb är stimulerande efter snart 40 år i branschen.

Under intervjun ringer det i hans telefon och P-O tittar på numret som dyker upp på skärmen. Han tycks känna igen det och trycker på upptaget-knappen. Det var i alla fall inte Aftonbladet som ringde, för då hade han handlad annorlunda.

– Det gäller att svara när de ringer. Gör man inte det så ringer de någon annan.

P-O får det att låta som att han förlorar jobbet om han inte svarar. Ungefär som en nyutexaminerad journalist som vill visa framfötterna och som är rädd att vikariatet inte ska förlängas. Men så är det ju inte för P-O. Trots det är han i dag minst lika hungrig på att fånga dramatiska händelser som när allt började på 70-talet.

Efter att ha läst statskunskap och historia visste inte P-O vad han skulle satsa på. Men en dag kom hans åtta år yngre syster hem från skolan med en bok om olika yrken. Hon skulle precis sluta nian och välja inriktning för framtiden. P-O bläddrade i boken.

– Jag läste om journalistyrket och tänkte ”varför inte”. Så jag anmälde mig till Poppius journalistskola, men jag var ändå inte där så mycket.

P-O började istället arbeta. Efter att tillsammans med en studiekamrat sålt en artikel om piratradion ”Radio 88” till Svenska Dagbladets dotterbolag Huvudstadspress, fick han sedan fortsätta frilansa för dem. Huvudstadspress gav ut lokaltidningar i Stockholm och P-O blev till slut anställd på Söderredaktionen. Året var 1974.

– Där kunde jag skriva artiklar av typen att någon hade den största solrosen i stan, för att sedan dagen efter bli uppringd av någon annan som sa att hon hade den största solrosen, skrattar P-O.

En dag skulle tidningen göra besparingar och reportrarna blev även fotografer.

– Det är ständiga krav på besparingar i den här branschen, kommenterar P-O.

Men det här var samtidigt ett genombrott för honom. Nu upptäckte han vad som verkligen skulle bli hans stora passion i livet.

– Att fotografera var mycket roligare än att skriva. Som fotograf får man vara med om allt det roliga och slipper sätta sig och skriva artiklar på kvällarna, vilket kan vara ganska jobbigt.

Han sa upp sig från Huvudstadspress och satsade på en karriär som frilansande fotograf. Med hjälp av en polisradio åkte han runt i Stockholm på nätterna och fotograferade nyheter. Han levererade framför allt bilder till Svenska Dagbladet.

– De hade väldigt dålig koll på polisnyheter på den tiden. Det hände ofta att jag mötte de äldre fotograferna i porten när de var på väg ut till händelsen, men jag hade redan varit där och tagit bilden.

P-O insåg tidigt vikten av snabbhet. Det fototekniska lärde han sig genom att titta på andra.

– Jag har aldrig gått någon fotoskola, det har varit ”learning by doing”. Jag såg hur andra fotograferade sina bilder och hur de jobbade i labbet.

Efter att under några år ha sålt sina bilder till olika tidningar är det sedan i början av 80-talet enbart Aftonbladet som gäller.

– Då var det mycket mer konkurrens mellan olika tidningars fotografer. Det fanns de från Expressen som inte pratade med oss överhuvudtaget. I dag är det mer kollegialt, alla kommer ju att få sina bilder om vi till exempel står utanför Grand Hotel och bevakar besöket av Bruce Springsteen. Men har man en stor grej på gång så håller man tyst om det.

Att befinna sig ute i stan på nätterna gjorde även att P-O fick upp ögonen för de olika gäng som fanns. Då på 80-talet var folk framför allt rädda för skinheads. Och de i sin tur avskydde fotografer och journalister.

– Plåtade man skinheads så åkte man på stryk. Men jag tyckte det lät spännande att försöka göra en artikel om dem, se vad som dolde sig bakom deras aggressiva fasad.

Det första mötet slutade dramatiskt.

– Det var fredagskväll och de var fulla. Det höll på att gå käpprätt åt skogen, jag fick en smäll på käften. Men jag gav mig ändå inte, jag skulle försöka göra något om skinheads.

Nästa möte blev lugnare. Det var på dagtid och efter en tid förstod de att P-O inte var något hot för dem. De accepterade honom och han kom att följa dem under tre år.

– Jag bara hängde på och plåtade det som hände. Jag var ingen missionär som sa vad de inte skulle göra, utan försökte skildra händelserna så objektivt som möjligt.

Men det var inte alltid enkelt, P-O ställdes ibland inför moraliska dilemman.

– De är ju ofta våldsbenägna i de här grupperna och för att få en helhetsbild måste jag skildra bråken.

P-O drar en parallell till Vietnamkriget och bilden där en fånge på nära håll skjuts i huvudet. Hur kan man fotografera något sådant är det nog många som tänker, menar P-O. Men samtidigt var det en bild som bidrog till att kriget tog slut.

Det våldsamma och ondskefulla måste ibland visas i bild.

När boken ”Skinheads” kom ut väckte den uppmärksamhet med sina kraftfulla och gripande bilder. P-O blev för många ett känt namn inom dokumentärfotografin. Han hade dessutom hittat mallen för hur man gör en fotobok, de kommande projekten skulle följa samma upplägg. Alla med temat gängkultur.

– Det är ju en viss typ av människor som söker sig till de här grupperingarna. Och inte sällan är de samma människor som finns i flera olika sammanhang. Till exempel träffade jag en kille i samband med Black Army-boken som jag även hade träffat när jag gjorde Graffiti-boken.

Har du själv tillhört något gäng?

– Jag växte upp i förorten Vällingby och spelade ett tag kompgitarr i garagebandet ”The People”. Vi kallade oss för Mods. Men egentligen var jag en lite skygg och försiktig kille. Jag tar igen det nu när jag söker upp de här gängen, även om jag bara står vid sidan av och dokumenterar.

På 90-talet etablerade sig Hells Angels i Malmö. P-O ville försöka göra en bok om dem men insåg att det skulle bli svårt. Inte minst för att detta var en starkt sluten grupp. Under arbetet med Black Army-boken hade han dock fått kontakt med en motorcykelklubb som höll till i Stockholm, Choppers South Side. De hade som sin största önskan att få tillhöra Hells Angels. P-O frågade om han fick dokumentera Stockholmsklubben.

– Jag hade nytta av mina tidigare böcker, så de tillät mig att vara med.

På så sätt hittade P-O en väg in och han kom att följa Choppers South Side från att de var en så kallad hangaroundklubb till Hells Angels, till att de blev provmedlemmar och för att slutligen bli Hells Angels Stockholmsavdelning. Året var 1997.

Projektet var unikt eftersom den typen av bok inte hade gjorts tidigare. P-O var den första fotografen i världen att skildra Hells Angels från insidan. Och det var ofta ett riskfyllt uppdrag.

– Jag var bland annat med om två polisrazzior när klubbhuset stormades av poliser med k-pistar. Vid ett tillfälle när jag stod där lugnt med min kamera så är det en polis som säger: ”Ska verkligen Sännås vara här inne” – och så körde de ut mig.

Det är få poliser i Stockholm som inte vet vem P-O är. Och även inom Hells Angels är det många som känner till honom. När han vid ett tillfälle presenterar sig för en av killarna får han svaret: ”Jag har bara läst två böcker i mitt liv. Det är ”Graffiti” och ”Hells Angels” som du har skrivit.”

Efter den regniga höstkvällen 2008, då P-O hoppade in i en raggarbil, har han följt med på cruisingar och raggarfester. Han har även dokumenterat känslofyllda ögonblick när raggare gifter sig och när en raggare begravs – i den fullsatta kyrkan syns allvarsamma människor där nästan alla bär skinnväst, även kistan pryds av den bortgångnes väst samt en amerikansk flagga. I en annan av P-O:s bilder skapas kanske ett nytt liv då ett par har sex på motorhuven till en raggarbil. Många bilder är varma och visar på en stark gemenskap. Det är sällan några bråk.

– På 70-talet slogs olika raggargrupperingar med varandra. Men så pratade de igenom detta och bestämde sig för att ändra attityd. Om det uppstår ett bråk i dag så går kompisarna emellan och försöker avstyra, förklarar P-O.

En annan sak som har förändrats under åren är att bilåkandet i dag har fått ett mål.

– Förr var det ju mer klassisk raggarcruising, men i dag åker de olika klubbarna till varandras fester. Det har ett mål för färden.

Bara i Stockholm finns det ett 30-tal raggarklubbar, P-O har följt flera av dem och framför allt Moonshine Cruiser´s som har klubbhus i Farsta.

– När jag var på fest där så bokstavligen skakade hela huset. Raggarna har varit ett lätt gäng att jobba med och det är ju fotomässigt väldigt tacksamt med alla färggranna bilar och starka uttryck. Och om man har en dålig dag, det gäller även mig, så blir man glad av att slinka ner i baksätet på en raggarbil. Du mår bra och är en i gänget.

Det märks tydligt att P-O:s senaste projekt ligger honom varmt om hjärtat på ett personligt plan. Fascinationen för raggarkulturen som väcktes i unga år har fått sitt utlopp.

– Jag har blivit en del av gänget och mår bra av det. Jag har ingen familj så då åker jag istället ner till raggarklubben där jag har lärt känna väldigt många människor. Kameran har blivit en förevändning att vara på platser som jag inte hade varit på annars.

Under fotodokumentationen är P-O med så mycket att det till slut alltid händer saker som blir intressant på bild.

Bilderna blir som pusselbitar med vilka han bygger upp en berättelse i boken. Men de sista bitarna blir svårast att hitta, ögonblicken som saknas för att storyn ska bli komplett. Då får P-O lugnt invänta att de ska dyka upp, men det kan ta tid. När pusslet är lagt gör han även intervjuer för att kunna skriva texterna.

Har du något speciellt bildspråk?

– Jag fotograferar det jag ser. Jag är mer intresserad av människorna än bilderna. Och det är viktigt att komma nära händelsen för att det ska bli en bra bild, det krävs ofta att jag tar en risk. För det är ju sällan det blir en bra bild på till exempel en presskonferens.

Har du något tips för de som vill börja med ett dokumentärt projekt av det här slaget?

– Det går inte att mejla och boka en tid. Du får bege dig till platsen där det händer. Till en början behöver du inte ha med dig kameran, utan kan istället satsa på att skapa kontakt med folk. När jag sedan börjar fotografera så brukar jag ta med mig fotokopior vid nästa tillfälle som jag ger till dem jag fotat. På så sätt blir jag förknippad med ”han som har de schyssta bilderna”. Om du ska ta dig in i ett gäng så är det bra att leta upp ledarfiguren, får du ett okej från den personen så är du ofta godkänd av alla andra. Sen är det viktigt att gå in med öppna kort och berätta vad du sysslar med. Var ärlig.

Under arbetet med ”Raggarna” har P-O ofta bara haft en kamera på axeln.

– Om du rasslar in med tre till fyra kameror så blir du attraktionen. Med en kamera flyter du in bättre i sammanhanget.

Nästan alla raggare tillhör arbetarklassen, det är många snickare, rörmokare och golvläggare. Flera av tjejerna kör till vardags lastbilar. När helgen kommer så lever de ut sina verkliga identiteter som raggare. Ibland åker de till större evenemang och då finns ofta P-O där och signerar sin bok. När han hade releasefest i Moonshine Cruiser´s gamla torp i Farsta så kom det över 1 000 raggare. P-O fick sitta och signera i fem timmar och mötte många olika personligheter.

– En kvinna ville att jag skulle tillägna boken till hennes bortgångne far. Och sen gav hon mig ett munspel som han hade haft – hon vill att jag skulle ha det. När ett yngre par kom fram så började jag skriva ”Till Calle…” och frågade sen om jag skulle skriva något mer. Då sa hans tjej att jag skulle skriva ”the hardest dick ever”. Efteråt tog de en bild tillsammans med mig och Calle stod där och myste med sin signering.

Bilderna i boken har inte någon överdriven redigering bakom sig. De ska se ut som det gjorde i verkligheten – inte mer konstnärligt.

– Det enda som är viktigt är att bilderna ser bra ut i tryck. Därför tog jag in på ett vilorum som fanns på tryckeriet, och bodde där i två och ett halvt dygn för att kunna ha koll på att färgerna blev rätt när boken trycktes. De var nog rätt glada när jag checkade ut därifrån, skrattar P-O.

Att göra en bok är något beständigt, bilderna lever vidare under en längre tid. Annars är det i dag vanligt att bilder bara försvinner ut i det digitala bruset, tycker P-O.

– Bilder har blivit en sådan förbrukningsvara, det är en ständig konsumtion. I mitt arbete på Aftonbladet känns det ibland som att vi står och skyfflar in bilder ungefär som kol i en ugn. Men med en bok blir det en dokumentation som finns kvar, och när jag är död så har jag ändå lämnat ett streck efter mig.

När vi avslutar intervjun berättar P-O att han redan har ett nytt projekt på gång. Om det blir ytterligare en bok på temat gängkultur säger han inget om. Allt är än så länge hemligt. Men det är tydligt att P-O fortfarande är sugen på att utforska sin omgivning med kameran på axeln. Nyfikenheten finns där hela tiden.

– Jag får ofta frågan ”vilken är din bästa bild?”. Då svarar jag alltid ”jag hoppas att jag inte har tagit den än”.

Per-Olof Sännås
Ålder: 63 år
Bor: Stockholm
Gör: Bildjournalist
Utrustning: Nikon D4 med objektiven 24–70mm och 70–200mm.
Webb: www.sannas.se

Tillbaka