När Per-Olof Sännås började sitt nya projekt visste han inte så mycket om raggarkulturen. Han var osäker på om det överhuvudtaget fanns någon sådan kvar i Sverige, eller om den kanske var utdöd. Men när han var med på den första festen hos raggarklubben Sollentuna Doorslammers upptäckte han till sin glädje att kulturen lever.

- Det var i en gammal barack och de dansade så att golvet skakade. Hela huset skakade faktiskt!

- Jag såg att det var många ungdomar där. De ser ut som raggarna gjorde 1958. De hade klätt upp sig à la rockabilly och buggade till band med Bill Haley-låtar.

Per-Olof Sännås fascineras av subkulturer och har i tidigare böcker skildrat skinheads, klottrare, supporterklubben Black Army och Hells Angels.

- Egentligen borde boken om raggarna ha varit den första jag gjorde, för det är den äldsta ungdomskulturen.

- När raggarna kom på 50-talet var det mycket oro kring dem. Ungdomskriminaliteten ökade och raggarna fick skulden för det. På 70-talet var raggarna den tidens värstingar. Olika raggargäng slogs sinsemellan och åkte de ut på landsbygden så kom de ihop sig med lokalbefolkningen.

Enligt Per-Olof Sännås gick det så långt att de på 80-talet själva var trötta på allt bråk och att inte vara välkomna någonstans.

- I Stockholm hade raggarna ett möte om det här och bestämde att de skulle bli snälla. De tog kontakt med med sina ärkefiender i Göteborg och andra städer och skapade fred.

Per-Olof Sännås uppfattning är att det inte förekommer mycket bråk bland raggarna idag och någon kriminalitet bland raggarna som grupp förekommer inte heller.

- Av alla kulturer jag har följt är det raggarna jag har trivts bäst med. Det är en ganska behaglig kultur, säger han Sännås ord motsägs lite när man ser bilderna i "Raggarna". Några visar just slagsmål och sviter efter sådana. Författaren Per Anders Fogelström beskriver raggarna i sin bok Stad i världen:

"Deras stora bilar betraktades som kringåkande bordeller, man talade om "ett motoriserat ungdomsproletariat". Ändå var väl de flesta av dem ganska vanliga och ganska hyggliga ungdomar som i raggarlivet fann något av spänning och äventyr i en annars ganska trist vardag. De flesta skötte sina jobb. Och de söp inte så mycket som folk trodde, om inte annat så var de stora bilarna dyra i drift och slukade så gott som varje öre de tjänade. "Sexualorgierna" var väl oftast inte så mycket mer avancerade än deras föräldrars på sin tid."

Raggarkulturen har, enligt Per-Olof Sännås, överlevt ända sedan 1950-talet på grund av att den har haft en förmåga att anpassa sig efter samhällsutvecklingen, medan andra subkulturer har kört sitt race och sedan försvunnit. Samtidigt har raggarna alltid varit misstänksamma mot andra grupper som har stuckit ut.

- När mods och hippies kom slog raggarna dem. När punkarna kom, slog raggarna dem också. Men sen efter några år så anammar man grejor från de kulturerna. På 70-talet fick raggarna långt hår, trots att de hade slagit hippies för att de hade långt hår.

Av bikerkulturen menar Sännås att raggarna har lånat organisationsidéer, vilket gör att man idag tillhör olika klubbar, från Ystad till Haparanda. Klubbarna har både medlemskap och klubbhus. Bara i Stockholms län finns runt 30 klubbar. Ett hot mot kulturen, som raggarna själva upplever, är att bilarna har blivit så dyra. En fin 50-talsamerikanare har ökat i värde, vilket gör att det kan vara svårt för unga killar och tjejer att köpa sådana bilar.

Ett annat uttryck för att raggarkulturen har följt med i samhällsutvecklingen är enligt Sännås att kvinnornas roll, i denna manskultur, har förändrats. Idag kan kvinnor både vara klubbordförande och äga bilar.

Vad är då utmärkande för en raggare? Det är en flytande definition, men viktigast är bilintresset. Det finns många som är intresserade av gamla amerikanska bilar, utan att de är raggare, menar Sännås.

- En raggare utan amerikansk bil, jeans och Elvis vore ingen raggare, förtydligar han.

Vidare är han helt säker på att raggare är arbetarklass.

- Det har alltid varit det och det är precis likadant nu. Akademiker finns inte.

En fingervisning om hur stort intresset för amerikanska bilar är kan årets Power Big Meet i Västerås ge. Mötet samlade enligt föreningen över 17.000 bilar, vilket även inkluderar besökare från utlandet.

Tillbaka