Cliff äger en röd Cadillac De Ville -62 som han har renoverat själv. Varje helg drar han och kompisarna in till Stockholm city och kör det klassiska raggarvarvet: Kungsgatan, Sveavägen, Tegnérgatan, Birger Jarlsgatan, Norrlandsgatan och så ut på Kungsgatan igen.

Mamman var galen i Cliff Richard, en av 1950-talets stora ungdomsidoler. Därför döptes sonen till Cliff. Brorsan fick heta Eddie, efter pappans favorit, rocklegenden Eddie Cochran.

Pappa Kronebring är själv raggare. Han levde ett stilla familjeliv när barnen var små, men när han och hustrun skiljde sig återvände han till raggarlivet.

Cliff berättar att när han fick följa med ut och åka med sin far i dennes Pontiac -63 Cabriolet brukade pappan vara noggrann med att beskriva märke och årsmodell på de jänkebilar de mötte.

”Han ville väl uppfostra mig till att bli en riktig raggare,” funderar Cliff.

Om bland annat Cliff och den fortfarande potenta raggarkulturen berättar fotografen och journalisten Per-Olof Sännås medryckande i en stor bok med ett rikhaltigt och starkt bildmaterial. I tre år rörde han sig i raggarnas värld.

Boken Raggarna är alltså berättelsen om den svenska raggarkulturen. Hur den startade, vad som framkallade den, hur det var och hur det är nu. Och inte minst: Hur den mot alla odds överlevt och utvecklats.

Per-Olof Sännås har sedan slutet av 1980-talet gjort sig ett aktat namn som utforskare och skildrare av olika svenska gängkulturer.

År 1988 kom Skinheads. Med fem års mellanrum publicerades därefter i tur och ordning böckerna Graffiti, Black Army och Hells Angels – alla med ett stort urval respektfulla men ändå inträngande och avslöjande bilder med rappt skrivna texter som effektivt komplement.

Till Målarnas Facktidning säger Per-Olof Sännås att han alltid varit fascinerad av det som han kallar det svenska folkhemmets första rebeller.

– Jag visste att jag skulle göra en bok om dem.

En regnig höstkväll 2008 var det dags.

– Jag hejdade en raggarbil på Sveavägen och frågade om jag fick följa med. De var skeptiska och tvekade lite men släppte in mig.

Därmed började en resa genom Raggarsverige som varade i tre år.

– Jag fann en kultur som lever och utvecklas, trots att det är mer än 50 år sedan de första raggargängen dök upp. Bilar med massor av krom och stora fenor byggs inte längre. Men Elvis röst är bevarad för evigt och raggen går fortfarande över landet, säger Per-Olof Sännås.

Med kameran i högsta hugg var han med och kryssade i baksätet, deltog i raggarmöten och fester ute i landet. Bilderna från odyssén är närmast unika i sin dokumentära kraft. Utöver de häftiga bilarna finns foton på bland annat blodiga ansikten, hångelscener och tatueringar.

Bilen är själva grundbulten i raggarkulturen. Ford och Chevrolet, förstås. Men där fanns också Buick, Cadillac, Dodge, DeSoto, Hudson, Pontiac, Oldsmobile och Studebaker.

I mitten på 1950-talet kom den första vågen av begagnade flotta amerikanare ut på marknaden, samtidigt som rockmusiken fick sitt genombrott i Sverige. Bilarna var billiga och passade perfekt för den upproriska arbetarklassungdomen. I högtalarna skrällde Elvis, Bill Haley och Chuck Berry som rattats in på Radio Luxembourg.

Bilen var en frihetssymbol, och är det fortfarande – ett sätt att ta sig bort från det gamla unkna och invanda. De stora gungande bilarna var en fredad zon i en tid när arbetarfamiljerna oftast tvingades bo trångt och med dasset på gården.

– Det var en överraskning att det är så många av raggarna nu som kommer från familjer som har varit med i raggarkulturen ända från början. Några av dem ärver sina bilar när papporna inte orkar köra raggarvarvet längre, säger Per-Olof Sännås.

Till en början var han inte säker på om han skulle kunna samla tillräckligt med material till en bok om raggarna.

– De är inte så synliga som de var förr, men de har inte alls försvunnit. I stället för att kryssa omkring utan något särskilt mål och visa upp sig åker de nuförtiden på fest till någon av klubbarna på helgen efter arbetsveckan.

Raggarna var, nu som då, arbetarklass. På 1950-talet revolterade de mot de sociala skrankorna, den etablerade borgerlighetens snobberier och folkhemmets sociala ingenjörskonst som var ägnad att göra alla till nyttiga och lydiga samhällsmedborgare.

Raggarna ville ha frisk luft, frihet. De ville att det skulle synas att de var på väg. Livsstilen var, förutom vrålåken och rock ´n´roll, skinnjackor, jeans, Coca-Cola, hot dogs, stålkammar, brylkräm. En ung amerikansk rebell var förebilden: James Dean i röd jacka som körde Mercury.

– Killarna är för det mesta hantverkare och många av tjejerna är lastbilschaufförer. På helgerna lever de upp och kör sina ögonstenar, har rockabilly-stil och har fest på klubbarna.

Per-Olof Sännås är övertygad om att raggarkulturen är här för att stanna. Fenomenet är unikt för Sverige. Per-Olof Sännås berättar att inget motsvarande finns i USA. Amerikaner som kommer hit blir väldigt förvånade när de ser alla de välbehållna klassiska jänkarna på gatorna.

– De finns överallt i Sverige. På en träff i Västerås i somras kom det 16 000 bilar. Om det finns något hot mot den här kulturen så är det kanske att bilarna har blivit så värdefulla. En amerikanare som kostade en spottstyver på 1960-talet kan gå på en halv miljon i dag.

BENGT SKÖLD

Tillbaka