- Det finns fler raggare och fler amerikanska 50-talsbilar i Sverige i dag, än på 1950-talet. Raggarkulturen har ändrat karaktär i takt med samhället och därför har den överlevt. Det finns inga swingpjattar, mods eller hippies kvar.

Men raggarna rullar vidare, inte minst på landsorten.

Journalisten och fotografen Per-Olof Sännås visar 170 fantastiska bilder från raggarlivet, ett fragment av många tusen bilder han tagit under de tre år han umgåtts med raggare i Stockholm och resten av landet.

Hans bok Raggarna blir den femte i ordningen om olika subkulturer. Tidigare har han följt skinheads, graffitimålare, fotbollshuliganer och gjort en unik dokumentation av Hells Angels.

Men varför en bok om just raggare?

- Jag har alltid varit fascinerad av raggare, säger P-O. 1958, när jag var nio år, promenerade jag med pappa på Kungsgatan en söndag när jag plötsligt fick se dem. De hade stora, blänkande bilar med rävsvansar i antennerna.

Tjejerna var hårt sminkade, såg spännande ut och det kom häftig musik ur högtalarna.

Bara några år senare korsades P-O:s och raggarnas vägar igen:

- När jag var 14 år hade jag och Basse Wickman - Putte Wickmans son - en kort tid ett popband där Mikael Rickfors var sångare och jag spelade kompgitarr. Vi åkte runt och spelade på olika ställen och en gång fick vi ett gig på en raggarklubb på söder. Jag minns att raggarna var väldigt schyssta - de hjälpte till att bära våra grejor och vi fick korv och läsk förutom vårt lilla gage.

Som de flesta andra killar hade P-O ett bilintresse, men inte så starkt att han började skruva. När han fick körkort 1970 fanns det gott om raggare på stan - ofta stod en rad raggarbilar vid "Muren" och "Sjurummaren" där Birger Jarlsgatan och Regeringsgatan möts. P-O körde ofta förbi och betraktade fascinerat killarna med myggjagare och slickat hår.

När han 1974 började som journalist på en lokaltidning på söder, åkte han till motorgården Ekstubben som låg i tidningens spridningsområde.

- Polis och företagare ville ha bort raggarna från city och satte press på kommunen för att de skulle få någonstans att vara. Det gick många rykten och historier om raggarna, så jag bestämde mig för att göra en artikelserie om hur de verkligen var och levde.

I samma veva hade filmen "Sista natten med gänget" haft premiär och raggarkulturen fått ett uppsving. P-O träffade "raggarmorsan" Edith Jansson. "Raggarsvempa" som så småningom blev bärgarkung, Sven Sandberg som blev legendarisk Hot Rod-byggare och dennes storebror "Gamen" som varit ledare för Stockholms första raggarklubb - Road Devils.

Men trots P-O:s intresse skulle det komma att dröja mer än 30 år innan han satte sina bokplaner i verket.

- Egentligen borde jag ha gjort raggarboken först av alla. Men dels hade jag mycket att göra, jag jobbade heltid som journalist och fotograf. Dels hände det saker i samhället som fick andra ämnen att bli högaktuella. När skinheadsen härjade som värst kändes det naturligt att börja med en bok om dem.

Men bättre sent än aldrig. Boken Raggarna är, som P-O:s tidigare böcker, resultatet av flera års envist arbete. - Jag åkte ut till Moonshine Cruisers i Farsta, en klassisk raggarklubb. Där träffade jag Sonny som hade varit med sedan 70-talet och han lovade att fixa så att jag fick hänga med dem.

P-O följde medlemmarna i Moonshine Cruisers, men många kvällar begav han sig bara ner till Sveavägen, stoppade raggare och frågade om han fick hänga med en sväng. Han tillbringade oräkneliga kvällar och nätter inklämd i baksätet på 50- och 60-talsbilar, njöt av gemenskapen och musiken.

P-O, som jobbar heltid för Aftonbladet, insåg att han för första gången på många år måste börja planera sin semester. - Jag tog ledigt de dagar och helger då jag visste att det var stora bilträffar, utställningar och fester runt om i landet.

Suget efter raggarupplevelser förde P-O ut på en tre år lång resa som tog honom till Västerås, Norrtälje, Rättvik, Strängnäs, Uddevallla, Gävle, Bollnäs och många andra platser. Han fick se kärlek, bröllop och begravningar, slagsmål och spontansex men framförallt den oförbehållna kärleken till bilar och 50-talskultur.

På 70-talet gick det vilt till. Raggarna slogs med olika grupper, även med andra raggare. Numera umgås de glatt med likasinnade från andra landskap och många av Stockholmsraggarna har skaffat sig sommarstugor i Dalarna. Även på festerna är det mycket lugnare och sällan bråk. Om det skulle bli ett slagsmål gäller fortfarande den gamla regeln att man slutar när den andre ligger. Att flera skulle ge sig på en är otänkbat. Dessutom har tjejerna fått en mer framträdande roll. Många av dem har egna bilar och ovanligt många arbetar som yrkeschaufförer.

Något som dock skiljer raggarkulturen nu från förr, är bilparken.

- Bilar som på 50-talet var värda några hundralappar kostar i dag en förmögenhet. Bilarna är finare än någonsin och man åker inte längre året runt i dem.

Några av raggarna har en billig 80-talsjänkare som vinterbil, andra kör Volvo. Man tar ut finbilen ur garaget framåt maj och kör till slutet av september - resten av året lever den ett skyddat liv i garaget.

Kanske är raggarkulturen i Sverige i dag större än vad den någonsin varit. Ändå tror P-O att den hade kunnat vara ännu mycket större.

- Dagens ungdomar hänger hemma framför en dataskärm istället för att vara ute på stan. Om fler av dem hade gått på raggarfester är jag övertygad om att de hade blivit fångade av gemenskapen, musiken och bilarna. Som punkare eller hippie kunde du skrika i några år och sedan lägga av. Men åka raggarbil och lyssna på 50-talsmusik kan du göra hela livet!

Tre års arbete är färdigt. Boken är klar och som alltid när ett långvarigt, journalistiskt projekt är avslutat känner P-O en saknad.

Tomhet.

I det här fallet har han löst det genom att bli stödmedlem i Moonshine Cruisers och hänga i deras klubbhus då och då. Och känner jag honom rätt, så blir det nog en Cheva -59:a snart.

Vare sig garagen i stan är dyra eller ej.

Tillbaka