Den amerikanske journalisten Hunter S Thompson är känd för sina vågade reportage där han, ofta påtänd, gav sig ut i 60- och 70-talets USA. Ett av dem är boken "Hells Angels" där han hängde med klubben i ett år. Men det sägs att han inte höll det avtal de hade gjort upp och i boken berättas om hur de misshandlade honom. Sedan dess finns inga kända exempel på reportage om den beryktade motorcykelklubben. Det är ett av skälen till att fotografen Per-Olof Sännås lockades att skildra vardagen för Hells Angels Stockholmsavdelning. Resultatet är den nyutkomna boken "Hells Angels". Tidigare har han berättat om skinnhuvuden, dokumenterat grafittimålare i boken "Grafitti" och följt AIK:s supporterklubb i "Black Army".

- Jag har alltid varit intresserad av olika subkulturer. Kanske handlar det om att jag själv var blyg och snäll när jag var liten och tyckte det verkade häftigt, kanske tar jag igen det nu i mitt jobb, säger han.

Att ta sig in i Hells Angels gemenskap borde, som Per-Olof Sännås själv säger, vara omöjligt. Men efter att ha fått nobben i början av 90-talet ramlade han in på ett bananskal. Några av killarna i "Black Army" var med i en mc-klubb och blev sedan medlemmar i Hells Angels när Stockholmsklubben bildades. Efter möten och omröstningar i klubben fick han lov att följa dem med sin kamera.

Första gången han skulle till klubbhuset hade de bett honom att ta porträtt på dem. När han kom till Lugnets industriområde i nuvarande Hammarby Sjöstad, där de höll till då, var det razzia.

- Polisen har kört rakt igenom deras port med en stor grävmaskin och står där med kpistar. Och där kommer jag och ska ta porträtt, säger han och skrattar.

Det var den kaotiska upptakten. Sedan kom han och gick som han ville. De enda restriktionerna var att han inte fick vara med på några internmöten eller gå in på kontoret. - Ibland har jag inte förstått själv varför jag fick vara där, men det var väl för att jag kände några av killarna från början.

Han hängde inte bara i klubbhuset. När det omtalade mc-kriget mellan Bandidos och Hells Angels pågick i Skåne följde han med dit.

- Jag åkte alltid bil och när vi närmade oss området körde vi in på en mack där alla tog på sig skottsäkra västar, det hade ju inte jag någon. Men jag var inte så rädd, jag var så inne i att jag var där för att ta bilder.

En strävan inom journalistiken är att man ska hålla sig objektiv till det man bevakar. Hur går det när man lever med dem man skildrar i fem år?

- Jag gör inga anspråk på att ge en fullständig bild av Hells Angels. Det här är min egen bild. Jag försvarar inte, jag förklarar.

Kring Hells Angels cirkulerar en rad myter. En är att den som blir medlem måste ha mördat en människa. Det stämmer inte, enligt Per-Olof Sännås.

- Jag har inte sett dem begå några större brott, inte mer än stenkastning mot poliser. De höll mig utanför sådant där. Fick jag reda på att något hade hänt var det genom att läsa tidningen.

På vissa av hans bilder ser det ut som om de gärna poserade framför honom. Så var det inte. Det var jätteproblematiskt att få dem att ställa upp, säger han. De flesta var också svåra att intervjua, även om det lossnade när de hade vant sig vid honom. Dessutom hade de blivit lovade att få läsa boken.

Med vetskapen om att Hunter S Thompson blev misshandlad innan han blev klar med sina reportage om HA åkte Per-Olof Sännås till klubblokalen och knackade på när boken var klar.

- Jag sa: "Hej, nu är jag här, nu kan ni spöa mig om ni vill." Men det var det ingen som ville. De hade nästan bara kommentarer kring några årtal. De är generellt nöjda med hur boken blev.

Vad han kommer att göra härnäst har han inte bestämt.

- Jag känner mig helt tom, men jag tror att det blir något lugnare nästa gång.

I startgroparna till nästa uppslag fortsätter han med sina frilansuppdrag. När vi träffas har han för en kvällstidnings räkning suttit och väntat utanför Grand Hotel på att Rolling Stones kanske ska bege sig ut på något Stockholmsnöje.

Tillbaka