När man träffar mannen som har levt tillsammans med Hells Angels stockholmsavdelning i nästan tio år är det lätt att man får för sig att det har blivit något missförstånd. Är detta verkligen rätt gubbe? Per-Olof Sännås är en munter och oförarglig 51-årig farbror i loafers och rutig skjorta, och det vore lättare att föreställa sig honom som lärare i någon mellanstadieklass på landet, eller kanske som byråkrat på något dammigt statligt verk.

Men skenet bedrar. De svartaste delarna av stockholmsnatten är P-O:s andra hem. Polisradion är hans ständiga följeslagare sedan 30 år, och när det begås något uppseendeväckande brott är han alltid den fotograf som är först på platsen. Han har skrivit och plåtat egna böcker om skinheads, fotbollssupporters och klottrare och nu är det alltså Hells Angels som har dokumenterats i bokform på P-O:s typiskt sakliga och ocensurerade vis.

Det är bara det att ingen annan journalist eller författare någonstans i världen någonsin har lyckats bli tillräckligt accepterad av den ökända och beryktade MC-klubben för att få skildra dem i en bok. Så hur lyckas då en stillsam medelålders reporter som inte ens har suttit på en motorcykel i hela sitt liv?

- Tja, jag hade lite tur. När jag jobbade med min bok om Black Army var det några av killarna som hade bildat en MC-klubb, Rodents, som senare blev stödklubb till Choppers MC som var på väg att bli Hells Angels. Grabbarna som jag kände intygade att jag var reko, och på den vägen lyckades jag till slut bli accepterad. Men det var inte lätt.

En höstkväll 1994 ringde P-O:s telefon. Det var Choppers MC Southside i Hammarbyhamnen som frågade om han kunde komma ner och plåta några porträtt av medlemmarna. Innan dess hade han aldrig blivit inbjuden till någon av outlaw-klubbarnas lokaler.

- Jag drog naturligtvis dit direkt, men när jag kom fram var det fullt kaos! Polisens nationella insatsstyrka hade slagit till med en jätterazzia och k-pistbeväpnade kravallpoliser hade forcerat grindarna med en hjullastare. Det var under den period då polisen försökte stoppa Hells Angels från att etablera sig i Sverige genom att störa verksamheten så mycket som möjligt. Men den taktiken fick faktiskt rakt motsatt effekt – ju mer killarna blev trakasserade dygnet runt, desto starkare blev deras sammanhållning och beslutsamhet.

P-O lämnade in en officiell begäran om att få hänga med de blivande Änglarna och dokumentera deras tillvaro. Frågan togs upp på ett klubbmöte (där fotografen naturligtvis inte fick vara med) och efter viss debatt beslutades det att hans begäran skulle accepteras. Nu började P-O åka med Choppers MC, som senare bytte namn till MC Sweden Stockholm, på fester och motorcykelträffar runtom i Sverige och utomlands.

Vänner och bekanta undrade hur han vågade umgås med dessa ”kriminella psykopater” som var upphov till massor av svarta rubriker i pressen. Men idag hävdar han att han aldrig var speciellt rädd.

- Det var mycket värre när jag gjorde boken om skinheads. När de grabbarna fick några promille kunde det uppstå farliga situationer där jag kände att jag inte hade någon kontroll alls. Men det är klart, jag började hänga med MC-klubbarna just när kriget mellan Hells Angels och Bandidos kom igång på allvar. När vi var på väg ner till en fest i Skåne och alla tog på sig skottsäkra västar, då insåg man ju att ”detta är allvar”. Och när Rebels klubblokal utanför Helsingborg besköts med pansarskott strax efter att jag hade sovit över där… det var lite svettigt.

Mitt under en stor fest den 27 februari 1997 blev MC Swedens stockholmsavdelning godkända som fullvärdiga medlemmar i det internationella brödraskapet Hells Angels – och P-O Sännås fanns på plats med sin kamera för att dokumentera den extatiska glädjen när de hårdföra männen äntligen hade nått det mål de hade kämpat så länge för.

Han vill gärna passa på att dementera somliga vilda rykten om vad som krävs för att få bli en Hells Angel:

- Det har påståtts att man måste begå brott eller till och med mord för att få bli medlem. Men det stämmer inte alls, och det tror inte polisen på heller. Det handlar helt enkelt om att visa att man passar in i gänget och att man är beredd att ställa upp för klubben till 100 procent.

P-O fortsatte att hänga med Änglarna till vardags och till fest, på bröllop och begravningar, i frihet och bakom galler. Han fick även träffa den legendariske kaliforniske medlemmen Sonny Barger som var med och styrde upp organisationen redan på 50-talet. Poliserna som ständigt bevakar klubben vart de än åker började bli vana vid den märkliga synen att en Svensson-typ med kamera på magen hängde med Hells Angels överallt, i egen bil bakom de täta formationerna av dånande Harleys.

- En polis vid en vägspärr sade skämtsamt att ”Hörru Sännås, nu börjar det väl snart bli dags att du skaffar en egen motorcykel!” Men det kommer jag nog aldrig att göra, MC-åkning verkar lite för farligt tycker jag…

Att det tog så lång tid som tio år att göra boken färdig har en enkel förklaring, berättar författaren:

- De här grabbarna är inte så lätta att intervjua. Trots att jag lände känna dem väldigt väl är de ganska fåordiga när det gäller att snacka med en journalist.

Till slut hade P-O trots allt ett färdigt manus till sin bok. Klubbmedlemmarna hade begärt att få godkänna texten innan den gick i tryck, och han var rätt nervös när han gick och väntade på vad de skulle tycka.

- Mardrömsscenariot var ju att de skulle säga: ”Nää du, vi går inte med på att du publicerar en jävla bokstav av den där smörjan”. Då hade tio års jobb varit förgäves. Men de ville faktiskt bara ändra några årtal och liknande smådetaljer.

Den nästan 200 sidor tjocka boken ”Hells Angels” är ett mycket imponerande dokument – speciellt med tanke på att ingen annan författare någonsin har gått i land med ett liknande projekt. Bilderna skildrar alla möjliga situationer i Änglarnas liv, och texten beskriver rakt på sak, med många fakta och utan onödiga krusiduller, historien om Hells Angels. Ända från klubbens födelse i Kalifornien den 17 mars 1948, men naturligtvis med tyngdpunkt på avdelningarna i Sverige och framför allt Stockholm.

Det hedrar P-O Sännås att han inte har tagit den enklaste vägen och gjort sin bok till en subjektiv hyllning till den mytomspunna MC-klubben. I kapitlet ”Kriminalitet” redogör han nyktert och sakligt om att många medlemmar har varit inblandade i diverse mycket olagliga aktiviteter som bland annat rån, människorov, misshandel och olaga vapeninnehav. Han berättar om Rikskriminalens och Brottsförebyggande rådets utredningar om vad som brukar kallas ”MC-relaterad brottslighet”.

Är Hells Angels ett väloljat internationellt brottssyndikat som omsätter miljoner på narkotikahandel, prostitution och torpedverksamhet? Eller är de bara ett tätt sammansvetsat kompisgäng som gillar att åka Harley-Davidson tillsammans? Polisens och P-O:s gemensamma uppfattning redogörs i boken:

”De flesta experter är överens om att Hells Angels i Sverige inte är någon maffia. Men de är knappast några änglar heller... ”

Tillbaka