Hyllan i bokhandeln gapar tom. Och mannen bakom disken suckar tungt och skakar på huvudet. ”Nej, boken om Hells Angels är slut sedan länge och Sännås går inte att få tag i. Vi börjar undra om det har hänt honom något…”

Scoop har tur. Per-Olof Sännås lyfter luren efter en signal.

Lever du?

- Haha! Jaa, men jag vågar ju knappt svara i telefon för att det ringer en massa arga bokhandlare! Jag var amatörmässigt oförberedd på att det skulle vara ett sånt sug. Egentligen är jag inte förvånad. Det är väl ett ämne som kittlar. Folk vill veta vad det är för galningar det där. Vem människan är bakom västen.

Per-Olof Sännås är fotografen som tar kontakt med subkulturella grupper, följer dem i åratal, och ger ut fotoböcker om gänglivet. Först var boken om skinheads, sedan kom Graffiti och så Black Army. Alla fick de fint mottagande. För ett halvår sedan kom så boken om Hells Angels. Och det blev rusning till bokhandlarna.

De andra böckerna är fulla av bilder av våld och brutalitet, medan HA-boken är mycket ”snällare”. Varför?

- Om jag uppfattas som för snäll… ja det beror ju på vilken bild man har från början.

Och vilken bild hade du?

- Jo… våldet var ju det man kände till. Men den bild vi alla har är så fragmentarisk. Jag ville vidga den. Nyansera. Och man märker ju snabbt när man närmar sig såna här gäng att få människor är genuint onda. Det är alltid olika saker som har gjort dem till dem de är… Kriminaliteten är ju bara ett av alla kapitel i boken.

Du har, till skillnad från i de andra böckerna, valt att beskriva kriminaliteten på behörigt avstånd istället för att skildra den?

- Ja, exakt, exakt. Det stämmer nog. Men jag har inte fått se så mycket. De har varit väldigt skickliga på att hålla undan sånt för mig.

Vad driver dig att följa de här gängen?

- Jag var själv en ordentlig parvel som fascinerades av raggarna. Själva gängföreteelsen intresserar mig, detta sökande efter en gemenskap. För det kan man ju säga förenar alla de här killarna, att de vill hitta en stolthet, en identitet. Man vill visa att man finns.

- För mig har det varit en utmaning att lyckas med det som ingen har gjort tidigare. Jag drivs av att de är farliga. Eller anses vara, så. När någon säger ”kom inte hit, för då jävlar!” Då vill jag göra en bok. Så var det med HA också. Jag har aldrig ens haft moped, och jag visste mycket lite om dem. Men faran lockade mig.

Hur har du närmat dig de här grupperna?

- Den första kontakten har alltid varit kaosbetonad. För ofta är de ju kraftigt fientligt inställda till journalister och fotografer. Och jag har bara klampat in. När jag gick fram till ett gäng skinheads en fredagkväll, då var det nära… Jag tänker inte efter. Det var ju inte så smart att ta första kontakten när de var fulla. Jag lärde mig sedan en strategi, med Black Army till exempel, att lära känna förgrundsfigurer och få acceptans därigenom.

- När det gäller Hells Angels så gick jag länge och tänkte på att göra en bok om dem. Och så började det hända saker på biker-fronten och jag förstod att Choppers skulle utvecklas till Stockholms första HA-klubb. Men när jag förde min bokidé på tal för den Chopper-kille jag hade kontakt med så sa han bara: ”Glöm det!” Så då började jag titta på supporterklubbarna istället. Och inom Black Army fanns det några motorcykelkillar som jag hängde på. De handplockades sedan till HA. Och det blev min väg in.

Varför gav HA dig tillträde?

- Ja, det har jag också frågat mig. För det var ju just när de skulle bli Hells Angels och det var väl knappast något plus i kanten att ha en fotograf springande. Men jag tror att alla människor är fåfänga innerst inne. Och de tyckte nog att det var kul att få detta historiska skeende dokumenterat, när Stockholm fick sin första HA-klubb.

- Rent generellt kan man nog säga att jag har blivit accepterad för att jag inte dykt upp som missionär eller lärare. Jag har inte wallraffat eller på något sätt gjort hemlighet av vad jag har gjort. Jag har inte frågat en massa. Jag bara hängde med. Jag bara var. Och därför var jag inget hot.

Hur var första mötet med HA?

- De ringde en dag och bad mig komma och ta porträttbilder som de skulle hänga i teverummet i klubbhuset. Och när jag kom dit så hade polisen stormat och kört rakt genom porten. Så jag började fotografera när de gjorde razzia och slog sönder i klubbhuset. Och det tyckte killarna var bra, för polisen kan inte fara fram som annars när det står någon och plåtar.

Genom din närvaro försvårades alltså polisens arbete..?

- Det hade nog ingen avgörande betydelse. HA etablerade sig överallt utan att jag var där.

Vilken överenskommelse hade du med klubben?

- Jag fick inte gå in på kontoret eller vara med på några interna möten. Men annars kunde jag komma och gå som jag ville. Och den enda överenskommelsen vi hade var att de begärde att få läsa boken innan den kom ut, och det gick jag med på.

Blev du på något sätt censurerad?

- Nej, det har inte plockats bort några bilder. Det enda var att de inte ville att det skulle finnas med bilder på folk som har slutat i klubben.

Har du någonsin blivit hotad?

- Nej, aldrig. När det gäller HA så är allt så organiserat. Klubben styrs genom direktdemokrati, och varje vecka är det medlemsmöte. Mitt ärende kom upp, och de som var för mig var i majoritet. Och har man en gång blivit godkänd så är det lugnt.

Har du varit rädd?

- Nja, jag var alltid lite rädd i början, när jag inte hade kontroll och någon började rycka i kameran. Det var när det gällde skinnskallarna och Black Army. Men det lade sig när jag lärde känna dem. Däremot var det tillfällen när jag borde ha varit rädd. För även om allt är mer välorganiserat inom HA så är ju våldet också mer extremt, med skjutvapen inblandade. Som när jag var med dem i Skåne, när de krigade mot Bandidos. Jag kom i bilen efter motorcykelkaravanen. När vi närmade oss området stannade de vid en mack där alla tog på sig skottsäkra västar. Jag hade ju ingen. Det var ju lattjo. Då fattade man att det var allvar. Men rädd? Nej, jag var alldeles för uppeppad av stämningen… Jag har nog varit tanklös många gånger. Vad jag däremot var rädd för var att de skulle tycka att jag var jobbig och kasta ut mig, och att min bok aldrig skulle bli färdig.

- Faran, den fanns hela tiden. Som när det blir bråk mellan fotbollsklackar. När alla plötsligt börjar springa, folk skriker och det flyger grejer. Då kunde jag känna den där adrenalinkicken man pratar om… Men rädd var jag inte… Jo, i så fall när jag var med klottrarna. Då sprang vi ju i tågtunnlar och på spårområden på nätterna. Det var verkligen farligt!

Har du fått stryk någon gång?

- Nej, faktiskt inte. Men smockan har ju hängt i luften på fotbollsläktarna. Fast när jag lärde känna dem så var det alltid någon som sade: ”P-O, han är ju med oss”. Och så klarade man sig den gången också. Fast det är klart, jag har väl fått någon smäll av misstag.

Du har ju bevittnat en mängd brott. Hur resonerar du kring din egen roll?

- När det gäller HA så har jag inte sett nästan något. Jag läste i tidningarna om vad som hände. Det var ju inte så att man kom runt ett hörn och där stod någon och fibblade med en hembränningsapparat.. Nä, de var skickliga på att hålla mig ovetande. Däremot var ju allt som klottrarna pysslade med olagligt. Det var besvärligt. En gång fick jag böta för olaga intrång.

Men du har också sett misshandel. Har du någonsin gått emellan?

- Nej, det har jag inte. Jag ser inte det som min uppgift. Jag är fotograf, inte polis eller ordningsvakt. Och vem skulle bry sig om ifall jag sa: Stopp här grabbar! Och förresten så går det ju så fort när något händer. Det är ju inte så att jag har sett gäng stå och puckla på någon i flera minuter. Plötsligt ligger det bara någon där. Så de har också fotografiskt varit den svåraste pusselbiten, att få bra bråkbilder…

Hur tror du att du hade agerat om du bevittnat ett grovt brott, som ett mord?

- Jag tänkte mycket på det när det gällde skinnskallarna. Om jag skulle se dem stå och sparka med stålhätta på någons huvud till exempel. Om någon skulle dö… Jag bävade för det, att jag skulle tvingas ställa upp och vittna, och sätta dit någon vars förtroende jag hade vunnit. Men jag skulle inte tveka om jag kände att det hade gått för långt. Böckerna bygger på förtroende. Men jag har aldrig avgivit några löften.

Och om du hade blivit vittne till något sådant under ditt arbete med HA?

- Det finns ju en gyllene regel där att man inte under några omständigheter ska prata med polisen. Och hur skulle jag då välja..? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Jag tänkte aldrig så långt. Och jag vill aldrig behöva hamna i en sådan situation.

Tror du att din närvaro någon gång kan ha uppmuntrat till brott?

- Nej, snarare tvärtom. De vill inte bli fotade när de slåss, då finns det ju bildbevis.

Och du har aldrig lockats att hetsa någon för att få en bra bild..?

- Nej, det skulle jag aldrig drömma om. Det skulle ju vara anstiftan, det är ett allvarligt brott. Det som hände, det hände.

Har dina bilder någonsin använts som bevismaterial?

- Nej, men det var en annan jävla otrevlig situation. Det gällde de där porträttbilderna jag hade tagit av HA, de hängde ju i klubbhuset. När polisen gjorde razzia så fotograferade de av dem. De struntade ju i upphovsrätten. När sedan klubben blev fullvärdiga HA-medlemmar, dök bilderna upp i Aftonbladet. Det första man tänker är ju att jag skulle ha sålt dem. Men som tur var så var bilderna oskarpa, så killarna fattade att det var polisen som hade plåtat av mina bilder och delat ut dem till pressen. Annars hade jag ju kunnat hamna i en besvärlig situation.

- Efter det var jag livrädd att mina bilder skulle användas för att sätta dit någon. Jag trodde att polisen skulle komma och göra razzia hemma hos mig och så där. Så jag låste in mina negativ i en kompis bankfack.

Vilken har din ambition med böckerna varit? Är du journalist eller snarare socialantropolog?

-Jag är absolut journalist. Min målsättning har hela tiden varit att hålla mig så objektiv som möjligt. Det får inte verka löjligt eller bli någon partsinlaga.

Så här i efterhand när det gäller boken om HA, kunde du ha gjort något annorlunda?

- Nej. Jag kan inte mer än tala om att så här är det. Jag har inte förtigit något. Det är min bild av Hells Angels, den jag har skaffat mig under de här fem åren. Och jag tror att den ligger ganska nära sanningen.

Vilken blir din nästa bok?

- Jaa, nu har jag ju redan gjort det värsta man kan göra… men något blir det väl. Så fort en bok är klar så känns det skönt, men snart börjar det krypa i en. Man saknar gemenskapen. Det är väl med mig som med dem. Klottrarna sätter ett streck och jag gör böcker. För att visa att jag finns till.

Vilken har din ambition med böckerna varit? Är du journalist eller snarare socialantropolog?

-Jag är absolut journalist. Min målsättning har hela tiden varit att hålla mig så objektiv som möjligt. Det får inte verka löjligt eller bli någon partsinlaga.

Så här i efterhand när det gäller boken om HA, kunde du ha gjort något annorlunda?

- Nej. Jag kan inte mer än tala om att så här är det. Jag har inte förtigit något. Det är min bild av Hells Angels, den jag har skaffat mig under de här fem åren. Och jag tror att den ligger ganska nära sanningen.

Vilken blir din nästa bok?

- Jaa, nu har jag ju redan gjort det värsta man kan göra… men något blir det väl. Så fort en bok är klar så känns det skönt, men snart börjar det krypa i en. Man saknar gemenskapen. Det är väl med mig som med dem. Klottrarna sätter ett streck och jag gör böcker. För att visa att jag finns till.

Tillbaka