- Och pistolen är pluggad. Men visst förekommer det riktiga vapen. Hip Hoparna är rädda att stöta på skinheads.

Bilden av den beväpnade unge mannen är tagen av Per-Olof Sännås, till vardags brottsplatsfotograf (bl.a. för SvD). För ett antal år sedan gav Sännås ut den uppmärksammade fotoboken Skinheads. Upplagan på 3.000 exemplar är idag helt slutsåld.

Nu är uppföljaren här: Graffiti, resultatet av tre års nära kontakter med hip hopare, ”som ett sidoprojekt bredvid den vanliga verksamheten”. En samvaro som fört fotografen in i nattliga kulvertar, genom T-banetunnlar och förbi den bortersta förortens plansprängda miljonprogramsmiljö.

Ja, de ungdomliga sprayburksjockeyerna har tagit med honom ända in i sina hem där de vilar ut efter nätter i färgburksångor. Och möjligen har de tagit Per-Olof Sännås en liten bit in i sina hjärtan. I alla fall har han fått flera graffitimålningar dedicerade till sig.

- Grabbarna ringer fortfarande. Och ibland låter det som om de tycker att det är synd att det är över…

Nästan alla kommer från splittrade hem, säger fotografen och berättar historien om Tariq, som inte vågar klottra när han bor hemma hos sin far, men vars ensamstående mor givit upp för länge sedan.

”Det går inte att hålla målandet hemligt. Du kommer hem mitt i natten med trasiga kläder och luktar färg. Även den blindaste förälder måste haja vad som pågår”, berättar Ceios, en av killarna i boken.

Kanske har Sännås, 43 och själv förortsbarn från den på den tiden nya betongstaden Vällingby, blivit något av en fadersfigur för en del av de unga män, 16-18 år gamla, vars hemliga liv han följt. För liksom den tidigare skinheadboken är Graffiti en dokumentation av en för de flesta helt okänd sida av Stockholmslivet.

- Det finns likheter mellan skinheads och hip hopare när det gäller det sociala ursprunget. Det är de som inte har något att förlora.

- Efter skinheadboken blev jag övervakare åt två killar. Ett tag satt den ene på Kumla och den andre på Hall, så det gick ju inte så bra. Men de flesta blev vanliga Svenssons till slut.

- Fast hip hop är ju raka motsatsen till skinheads. Hip hopare gillar inte våld. Och över hälften av killarna har invandrarbakgrund. En invandrare kan ju inte bli skinhead.

”… Äntligen fanns det en ungdomskultur som vände sig till oss unga invandrare. Hip hopen hade fötts i ett amerikanskt storstadsghetto. Vi som bodde i Tensta och Rinkeby kände igen oss…”, säger Ayo, vid fototillfället 17 år gammal, i ett samtal med Per-Olof Sännås.

Hip hop är en subkultur som lyfts över som färdigt koncept direkt från USA komplett med musik, kläder och språk. Gäng med namn som Vandals In Motion eller Da System Tyrantz består av medlemmar med artistnamn, ”tags”, som Disey, Ziggy, Air, Baze. De kan komma från skivomslag och ”det där amerikanska slanglexikonet som alltid brukar gå på bokrean”. Eller så har namnen en mycket mer stockholmsk anknytning, som Circle t.ex. En dag åkte han förbi Sundbyberg med pendeln och fick syn på den stora skylten med texten Cirkelkaffe. Voilà – en tag var född.

För i Stockholm kompletteras hip hop-kulturen med nya attityder och låneord som tar bakvägen in i svenskan. Ordet ”aynas” t.ex., från turkiskans ”aynasis” (=otrevlig) används för att beteckna polisen.

Men det är stor skillnad mellan Brooklyn och Rinkeby. I New York åker de ”bombade” – komplett nedsprayade – tågseten från en fattig förort genom de rika Manhattan in i en annan. I kungliga huvudstaden tar SL omedelbart graffiti-vagnarna ur trafik.

- I bästa fall åker tåget Södertälje—Märsta och tillbaks, sen tas hela tågsetet in på ”buffen”, som tvätten kallas, säger Per-Olof Sännås och berättar att graffitimålarna alla har varsin ”black book”, ett fotoalbum där de klistrar in bilderna på sina verk.

Det säger sig självt att det är lätt att misslyckas med att fotografera tåg. Det kan vara för mörkt, motivet rör på sig. Så i många fall finns inte ens fotot kvar av det de målat.

Musiken är oerhört viktig inom hip hop. Media har hängt på med positiva skildringar av rapparnas vitalitet och färgstarka framtoning. Och visst är det så att hip hopens ursprungliga idé är nej till våld, droger och rasism.

Samtidigt är det så att många på ungdomars vis har orealistiska drömmar om att bli stjärnor och idéerna kan vara svåra att omsätta i en bister verklighet.

Det är ett faktum att det finns hip hopare som både slåss och använder knark trots den något aningslösa och idealiserade bild som målas upp ibland.

- Mest hasch, förstås. Men även LSD och tyngre droger, säger Per-Olof Sännås, som sannerligen inte kan beskyllas för att skönmåla verkligheten i sin gripande och delvis tragiska skildring.

Trots realismen – eller kanske just på grund av den – är hans bok en begärlig ägodel för unga sprayare. Det är därför den brukar finnas bakom disken i bokhandelskassorna.

- Det handlar om revolt. Varje generation vill chocka den äldre och klotter retar bevisligen gallfeber på folk. Själv har jag svårt att förstå den aggression just graffiti framkallar.

- Folk tycks fortfarande tro att det var bättre förr. Men det var det ju inte, det vet jag.

Tillbaka