Det är en väldigt speciell känsla att gå i tunnelbanesystemet vid den tidpunkten på dygnet. Belysningen är dämpad, det hörs ljud man inte är van vid och man halkar på de oljiga sliprarna och stenarna. Det är heller inte helt ofarligt, eftersom linjen som leder strömmen går utefter spåren. Vi gjorde i alla fall målningen, och när Securitasvakterna fick syn på den när de öppnade tunnelbanan låg vi hemma och snarkade." Så berättar fotografen Per-Olof Sännås som var med och dokumenterade graffitimålarna och deras konst/klotter.

- Var tid har sin egen ungdomsrörelse, menar P O.

- När jag själv var tonåring hade jag långt hår och kallades mods. På den tiden väckte vi stor uppmärksamhet med våra kläder och vår stil. Idag verkar det som om toleransnivån höjts och de ska till ganska mycket innan folk höjer ögonbrynen.

- Vad det handlar om är ju att unga människor vill synas till varje pris. De är vilsna i tillvaron och har kanske haft en besvärlig uppväxt och ett kaotiskt hem. För ett par år sedan gjorde P O en annan, uppmärksammad bok om skinheads. Han vann deras förtroende och kom dem nära genom sitt genuina intresse, sin kamera och rollen som extrapappa. Just därför är det många som sett P O som en trygghet i tillvaron. Han blev t.ex. utvald av två skinheads att bli deras övervakare, och sedan 1987 firar P O jul ihop med tre före detta skinheads och en punkare. Det brukar bli riktiga, seriösa julaftnar med gran och allt. Eftersom P O blir en del av ungdomarnas liv under en förhållandevis lång period, händer det att de blir besvikna när han ger sig av.

- Visst är det många som tycker att man sviker när jobbet är klart och jag tackar för mig. Men det är ju så livet ser ut, man möts och skiljs åt… Och jag träffar ju ändå rätt många av dem även i efterhand. Jag har fått många nya kompisar tack vare mina böcker. Men det är inget lätt jobb att vara dokumentärfotograf. Nattliga konserter, klammeri med lagen och inbrott är vardagsmat för P O.

- Jag försöker naturligtvis skildra sanningen så långt det är möjligt, berättar han.

- Visst är det svåra ställningstaganden emellanåt, jag var ju tvungen att bryta mot lagen ibland för att kunna visa precis hur det går till bland graffitikonstnärerna. Men det där är dilemman som dokumentärfotografen alltid ställs inför. Ta till exempel den där klassiska bilden från Vietnamkriget, där polischefen sköt sin fånge. Om fotografen låtit bli att ta bilden, kanske debatten och opinionen sett annorlunda ut.

- Jag är ingen polis eller socialarbetare, jag skildrar allt så riktigt som det bara går. Men visst var det pinsamt när polisen kom på mig i tunneln och jag fick böta ett par tusen för olaga intrång…

Trots att hip hopkulturen mest består av killar, finns ändå tjejerna någonstans i bakgrunden. Det tar tid innan en tjej vinner respekt och hon måste först visa att hon är lika bra, eller bättre än gänget på graffiti innan hon blir accepterad. 19-åriga "Air" beskriver i P O:s bok hur killarna drev med hennes försök till graffiti.

De skrattade först bakom hennes rygg, men efter hand som hon blev duktigare fick hon komma in i gänget på riktigt. Om än något motvilligt från killarnas sida. Alla graffitimålare har sin egen "tag" - en signatur som de sätter överallt där de kommer åt. Det gäller att hitta en signatur som folk kommer ihåg, säger Josefin i P O:s bok. Och eftersom hon bråkat med några ABAB-vakter tog Josefin namnet "ABAB" som tag. Efter det undrade alla ungdomar vem den där idioten ABAB var egentligen, och därmed var Josefins lycka gjord som kändis bland gängen. Dessutom retade det naturligtvis gallfeber på vakterna… En graffitimålare lever ofta farligt. Någon gång händer det att en ung konstnär blir påkörd av ett tåg, antingen under tiden de utövar sin konst eller också när de åker bakpå tågen - "Trainsurfing" - och ramlar av. Det kan också hända att gängen är ute på hal is socialt sett. Sprayburkarna med färg förvaras oftast inlåsta i butiken, och när man upptäcker hur lätt det är att komma åt dem - ja, då är steget inte långt till större inbrott i päls- och guldsmedsaffärer.

Men enligt P O går det bra för de allra flesta av killarna. De tillbringar några vilda år på stan, och sedan kommer andra intressen in i bilden: de skaffar tjej, får ett hyggligt jobb, en lägenhet. Man lugnar ner sig och kommer på att det inte går att klä sig eller uppträda hur som helst på jobbet. Fast visst händer det att någon får återfall och söker sig till det gamla gänget om t.ex. tjejen gör slut. Men Spy i P O:s bok gick det i alla fall bra för. Så här säger han: Hip hop var något jag höll på med mellan 14 och 19. Sedan fick jag andra intressen och ordnade upp mitt liv. Men det kommer alltid nya graffitikonstnärer som tar vid när de äldre lagt av. Och storstadsmänniskan, klottersanerarna och tunnelbanevakterna lär få vänja sig vid de färgglada, spretiga motiven. Som ändå lyser upp tillvaron och sätter fart på adrenalinet hos betraktaren...

Tillbaka