- Det börjde med att jag skulle göra ett reportage om en firma som tvättar bort klotter, berättar frilansfotografen och Aftonbladets medarbetare Per-Olof Sännås, 43.

- Jag sökte upp målarkillar och fick så småningom kontakt med flera gäng. Jag blev accepterad som en kompis, jag tror att de tyckte det var roligt när en vuxen hängde med dem. Klottrarna ringde Per-Olof Sännås när de skulle ut och måla. Han följde med dem och dokumenteradde med sin kamera. Han berättar om en natt på S:t Eriksplans tunnelbanestation:

- Klockan var två på natten och stationen låst, men vi klättrade in via en brandstege på en bakgård och genom ett hål i ett staket in i tunneln mellan S:t Eriksplan och Fridhemsplan. Där målade de sina tags. På morgonen när stationen öppnade kunde alla se klottret.

I USA målades tunnelbanetåg för att konsten skulle sprida sig från förortsgettona till andra stadsdelar. Men Storstockholms Lokaltrafik (SL) försöker göra sådant omöjligt.

- Det fungerar inte i Sverige för SL tvättar och gör allt för att dölja klottret, säger Per-Olof Sännås.

- SL lägger varje år ned 55 miljoner kronor på klottersanering. En målad vagn går direkt in på tvätt, men måste ibland först köras igenom hela stan. Det är en seger för klottrarna.

De signerar klottret med pseudonymer som Zip, Circle, Ziggy eller Åmgest. Namnen ska vara lätta att skriva och bokstäverna ska se snygga ut. I boken berättar en av klottrarna, Circle, om hur han hittade sitt namn: han passerade Sundbybergs station med tunnelbanan och såg en affisch med reklam för Cirkel-kaffe. ”Cirkel, Circle, ja varför inte? Bokstäverna är snygga och namnet rätt tufft.”

Många av klottrarna är invandrare och flera av gängen har utvecklat egna språk. Polis kallas till exempel aynasiz som betyder otrevlig. Ibland pratar klottrarna ett slags rövarspråk. De lägger till exempel till ändelsen shigo efter orden. Sprayburk blir burshigo. Att göra inbrott blir intjackshigo. Att ta plånboken från någon kallas att ”snäppa plönchen”

Många klottrare blir brottslingar. De stjäl munstycken till parfymflaskor och hårsprayflaskor för att få finare strålar på sina färgburkar. De stjäl också färgerna de använder. Först snattade de när affärerna var öppna, men när butikerna låste in färgburkarna slog klottrarna sönder skyltfönstren nattetid för att få tag på färg.

- Några började med grövre brottslighet och narkotikamissbruk, berättar Per-Olof Sännås. ”Varför sno bara färgburkar när vi ändå gör inbrott” var deras förklaring.

Två av killarna Per-Olof Sännås umgicks med har dött. En av dem vid så kallad trainsurfing. Man hänger bakom tåget eller på den lilla tröskeln utanför dörrarna och tävlar om vem som kan hänga kvar längst.

- Joke, som han hette, hoppade upp på dörrtröskeln på ett tåg inne på Kärrtorps station. Men han hoppade inte av i tid utan åkte rakt in i stationshuset, berättar Per-Olof Sännås.

För fem år sedan gjorde han en liknande bok om skinheads som blev mycket uppmärksammad.

- Jag håller fortfarande kontakt med en del av dem. När jag skrev boken berättade de att de inte firade jul. Jag ordnade ett riktigt julfirande, med Kalle Anka på TV, julmat och julklappar. Det blev en trevlig tradition och jag firar fortfarande jularna med ett skinhead och tre punkare.

Tillbaka