- Jag ville ha reda på vad det dolde sig för figurer bakom de tuffa fasaderna, säger Per-Olof Sännås.

- Vad vill de egentligen? Varför slåss de? Vad har de emot invandrare? Är de rasister och nazister? Hatar de allt och alla? Många av de här frågorna fick Per-Olof Sännås svar på. Idag förstår han skinheadsen och kan känna sympati för dem som enskilda personer.

- Men det finns inget positivt med skinheads som företeelse. De mår inte bra själva och omgivningen mår inte bra av dem. Den gemenskap de söker borde kunna ordnas, säger Per-Olof Sännås. De flesta skinheadsen kommer från trassliga familjeförhållanden. De har vuxit upp med bråk, separationer, misshandel och missbruk. De har slutat skolan tidigt och om de jobbar så har de okvalificerade grovjobb, många inom byggnadsbranschen.

Super hejdlöst

- Många skinheads hittar för första gången en identitet i gruppgemenskapen. De blir starka och känner makt när folk blir rädda. De är NÅGON när de rör sig i gänget. Det är bara till helgerna skinheadsen känner sig som gatans kungar. I veckorna är de som vem som helst. Men på fredagarna träffas de hemma hos varandra. De super till - skinheadsen super hejdlöst - sen tar de tunnelbanan in till stan. De söker sig till helikopterplattan i Gamla stan och sen försöker de komma in på någon klubb eller pub.

- Det är få ställen de kommer in på eftersom de ofta river lokalen, säger Per-Olof Sännås.

- Det är då det blir bråk. Skinheadsen drar omkring på stan, de är fulla, de är lätta att provocera. Det blir alltid bråk och slagsmål när de är fulla. När de första skinheadsen dök upp i England på 70-talet var det en reaktion mot hippierörelsen. Hippies har långt hår, skinsen rakar av sig allt sitt, hippies predikar kärlek och fred, skinsen hyllar våldet, hippies går i sandaler och mockasiner, skinsen i grova kängor, hippies hyllar droger, skinsen avskyr knark men super så ögonen blöder.

Tycker de har kul

- Skinheadsen tycker själva att de har kul. Men det är en otroligt andefattig värld. De super och berättar fyllehistorier. De tittar på video, våldsfilmer och sport. De drar omkring på stan, och i tunnelbanan och skrämmer upp folk. De flesta är politiskt omedvetna. De tycker illa om invandrare men kan inte formulera varför, de gillar nazistsymboler men vet inte vad nazismen innebär. De vill väcka uppmärksamhet och chockera.

- Idag reagerar ingen mot ungdomar som har grönt hår och använder könsord. Men vi reagerar när skinheadsen gör Hitlerhälsning och samlar på nazisymboler. Varför blir killarna skinheads?

- De söker en identitet, de tycker det är tufft. Gänget blir en ersättning för familjen, säger Per-Olof Sännås.

En tjej blir vändpunkten

Det krävs inget särskilt för att man ska bli en i gänget. Man klär sig rätt, söker upp skinheadsen, står ut med lite smågruff och provokationer och sen är man med.

- Förr fick alla nykomlingar en rejäl omgång stryk som test. Men det fick de sluta med, gruppen höll på att dö ut, det var inga nykomlingar som vågade närma sig, säger Per-Olof Sännås. Idag finns det 200-300 skinheads i Stockholm.

- Ingen av dem som var skinheads 1979 är det idag. Det här är något som går över. De flesta lägger av när de träffar en flicka som det är allvar med, andra tänker om när de gör militärtjänst. Många lägger också av för att det är svårt att vara skinhead och få ett jobb.

- Som skinhead kan man inte undvika att komma i klammeri med rättvisan, det vanligaste är misshandel och skadegörelse. Många skinheads har också grundlagt ett gravt alkoholmissbruk. Ändå har de flesta klarat sig utan alltför tung kriminell belastning. Också skinheadsen växer upp och blir vanliga Svenssons.

- De flesta har slutat vara skinheads långt innan de super ihjäl sig... säger Per-Olof Sännås.

Per-Olof Sännås har samlat sina erfarenheter och bilder från åren med skinheadsen i boken Skinheads. Här skildrar han deras liv, våldet, festerna, musiken och vardagen i skrämmande, men också rörande och ömsinta bilder.

Tillbaka