- Jag har kommit så nära de här ungdomarna som man kan utan att raka av sig håret och skaffa kängor.

Det hela började 1983 när Per-Olof skulle göra några reportage om olika ungdomsgrupper. De andra ungdomarna var lätta att komma i kontakt med. Skinheadsen var bökigare. Taggigare. Då visste inte Per-Olof vad han vet idag. Han gick bara ner till Sergels torg - där de höll till då - med kameraväskan över axeln. Det mötet höll på att sluta med stryk.

Men så småningom lyckades han bli accepterad av gängets förgrundsgestalter. Efter det så kallade Nickstabadsmordet sommaren 1986, när några skinheads sparkade ihjäl den 21-årige Ronny Landin, började Per-Olof bevaka gänget på heltid. Syftet var en artikelserie. Det blev en hel bok.

På försättsbladet står ett citat av Hjalmar Söderberg:

"Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad".

Huvudfiender

1979 syntes de svenska skinnhuvudena på Stockholms gator. De var starkt inspirerade av sina engelska förebilder. I början gick de till och med omkring med engelska flaggan på jackorna tills de fattade att i Sverige passade det nog bättre med svenska flaggor.

- De hade också problem att hitta sina huvudfiender modsen. Välklippta killar som åker vespa och lyssnar på the Who fanns knappt i Sverige. De nuvarande motsättningarna mellan invandrare och rasistiska skinheads fanns inte från början. Den första generationen skinheads lyssnade nästan bara på svarta artister. Musiken kallades ska - en snabbare form av reggae. Men musikerna tog avstånd från sina fans eftersom skinheadsen var så stökiga och fördärvade konserterna. Då utvecklades Oi-musiken - en långsammare, tyngre variant av punken. Oi-musiken kom snart att innehålla högerextremistiska inslag.

Vill chocka

För vid denna tid hade många engelska skinheads tagit fasta på National Fronts budskap om att arbetslösheten var invandrarnas fel. Och de högerextremistiska idéerna kom snart också till Sverige. Men Per-Olof menar att den nazistiska fernissan sitter ganska löst på de flesta killarna. Heil-ropen är mest ett sätt att chockera.

- Snackar man med dem så är de väldigt ointresserade av politik. De röstar på alla möjliga partier. Det finns både sossar och moderater. Även om de flesta delar Sverigepartiets åsikter om invandringen. Paradoxalt nog är en stor del av killarna själva andra generationens invandrare. I Borås, till exempel, har nästan alla skinheads finsk bakgrund.

Redskins

Ju yngre skinheads, desto mer nazistiska, har Per-Olof kommit fram till. Därför är nazistidéerna mest utbredda i Göteborg och Södertälje, där gängen har den lägsta medelåldern. I Göteborg har skinnhuvudenas politiska utveckling gjort tvära kast. Från början var ledarna en svart kille och en flicka som var dotter till italienska invandrare. Då var göteborgs-skinsen kommunister. De kallade sig redskins och gick omkring med röda stjärnor på tröjorna. Men nya ledare, påverkade av National Front, kom istället. – Man ska komma ihåg att skinhedsen stora intresse, det är varken politiken eller våldet. Utan det är att supa, säger Per-Olof.

Dricker "Buffel"

I boken finns recept på skinheadens egen specialdrink "Buffel": två helflaskor Kronvodka, fyra flaskor Perlerose och två enliters flaskor sockerdricka. Styrkta av denna blandning, och med öl och vin, går skinheadsen ner på stan varje fredag om vädret är varmt. Skinnhuvudena slåss sällan när de är nyktra. Men de är mycket lättprovocerade när de har druckit. Nästan alla har rapporterats för misshandel någon gång. Flera har suttit i fängelse. De slåss med invandrargängen från Kungsträdgården. Men också med helt oskyldiga invandrare som råkar förvirra sig i Gamla Stan, ovetandes om att skinheadsen betraktar detta område som sitt. Och enligt polisens statistik är det fler svenskar än invandrare som får stryk av skinheads.

Max 24 år

- Men de slår i allmänhet inte kvinnor. Förutom sina egna tjejer, om de är kaxiga. Fast man behöver ju inte ropa nazist åt dem. I boken finns flera foton på skinheadsflickor som varit "kaxiga". De blir slängda i Strömmen eller får kläderna sönderrivna.

- Det är machostil som gäller. Av någon anledning är det flera överklassflickor som söker sig till de här grabbarna. Det är väl någon sorts revolt. Pojkarna däremot kommer nästan alltid från arbetar- och medelklasshem. De flesta har kroppsarbeten, ofta på byggen. Framåt 24-årsåldern brukar de flesta skinheads lägga av. Det sammanfaller oftast med att de träffar en tjej som de verkligen bryr sig om. Bokens sista bilder visar hur ett skinhead och hans punkflicka förvandlas till "Svenssons" framför vigselaltaret.

Tillbaka