En ung svart pojke som smeker sitt gevär. Skinheads som älskar med varandra och misshandlar andra. Allt finns dokumenterat på bild i journalisten Per-Olof Sännås böcker Skinheads (1988) och Graffiti (1993).

Han har följt ungdomsbrottslingar på mycket nära håll under flera års tid. På köpet har han själv blivit dömd för olaga intrång.

- Visst är det fel om de skulle känna sig uppmuntrade av min närvaro, men vill jag beskriva deras liv måste våldet och förstörelsen finnas med. Annars skulle jag ge en väldigt konstig bild av dem.

Kontroversiellt
Per-Olof Sännås är 42 år och arbetar som frilansfotograf och reporter för Aftonbladet. Sedan början av 80-talet har han arbetat med olika ungdomsgäng och skrivit böcker om deras liv. Hans mardröm är att behöva vittna mot sina källor i rättegång, eller att bilder han tagit krävs in som bevismaterial.

Det är inte frågan om att wallraffa, utan om att bli kompis, att få förtroende. Det han gör är kontroversiellt, eftersom de grupper han följer och umgås med ofta begår kriminella handlingar. Misshandel. Olaga intrång. Förstörelse av egendom.

Enligt svensk lag är du sällan skyldig att ingripa för att förhindra brott. Men det händer att folk blir arga och tycker att PO:s verksamhet är lite tvivelaktig ur etisk synpunkt. Speciellt polisen som ser honom som ett stort irritationsmoment.

- På ett sätt skyddar jag ungdomarna med kameran. Polisen måste ju ta det lite lugnare då. Per-Olof Sännås har numera hemligt telefonnummer.

- Men ungdomarna fascinerar mig, trots att jag ibland utsätter mig för livsfara. För dem handlar det om att synas, att inte bara vara i vägen. Det verkar som att alltför många människor känner att de inte behövs nu för tiden.

Opretentiös
Per-Olof Sännås arbetsmetod går ut på att vara opretentiös och ärlig. Skinheadsen kom han i kontakt med 1986, precis efter mordet vid Nicksta badplats.

Han följde med dem, "hängde på" som han själv säger. Det handlade om att följa med på olika aktioner, fotografera, visa bilderna omgående för att vinna förtroende, bli accepterad.

Det är roligt att umgås med ungdomar när man blir äldre. De har kul, bekymrar sig inte så mycket. Folk i min ålder verkar ha resignerat totalt...

Vackra brott?
"Om graffiti är ett brott, måste det vara världens vackraste brott."
Ett citat av konstnären Circle som figurerar mycket i Per-Olof Sännås andra bok. Samma sak gällde här. Per-Olof fick reda på ett ställe i Högdalen där graffitimålarna brukade hålla till, åkte dit och sade: "Hej, ska ni måla?"
Han fick hänga med den här gången också. Klättrade in på St Eriksplans tunnelbana, tog sig ned för en brandstege, sprang längs tunnelbanegångarna där det när som helst kan komma servicetåg, försökte akta sig för elskenan, snubblade...

- Det var ju direkt illegalt. Det var ett stort dilemma när jag arbetade med grafitti-ungdomarna att vi hela tiden befann oss på förbjudet område.

Han åkte fast en gång. Ett olaga intrång i Mörby Centrums vagnhall resulterade i 50 dagsböter. Men värre än så blev det aldrig. Han har aldrig tvingats vittna i rättegång, trots att hans bilder är bevismaterial både mot honom själv och mot ungdomarna.

- Jag repeterade i huvudet hur jag skulle hänvisa till meddelarskyddet, berättar han.

Polisen har förhört honom om skinheadsen i två fall, men det hela rann ut i sanden. Per-Olof svarade bara att han inte sett något. Och det hade han faktiskt inte gjort heller, inte då. Men vad hade hänt om han suttit inne med uppgifter? Hade han ljugit för polisen?

- Ja, kanske. Annars hade det ju inte blivit några böcker, ungdomarna skulle inte lita på mig efteråt. Dessutom förstår jag deras situation, vill inte förstöra ännu mer för dem. Men jag vet inte... när vi är ute tänker jag mest bildmässigt, följer bara med.

Peka ut
Skulle du inte kunna bli anklagad för anstiftan till brott? Kan inte en åklagare hävda att kameran uppmuntrar till snedsteg?

- Jag har snarare hindrat dem och sagt ifrån om de försökt göra sig till. Jag kan bara tänka mig ett sätt att bli åtalad för brottsanstiftan, och det är om ungdomarna pekar ut mig och säger att "PO sade att vi skulle måla, slå..." eller vad det nu rör sig om. I princip hade de kunnat sätta dit mig hur lätt som helst.

Men det gjorde de aldrig. Det var snarare polisen som utnyttjade honom. "Det är ingen ide att ni ljuger, vi har PO:s bilder här i byrålådan...", sade de till ungdomarna.

- Det var ju bara bluff och båg. Polisen hade dem inte.

Men i princip hade det kunnat vara sant. Polisen får beslagta bilder om den misstänker att fotografen gjort sig skyldig till brottslig verksamhet. Att kräva identifiering av de inblandade kan dock bara ske i rättegång.

"Allvarliga" brott
Vad hade hänt om han bevittnat ett mord? Skulle han kunna följa grövre brottslingar på samma sätt? Per-Olof kliar sig i huvudet. Det här är inte lätta frågor. Enligt lag finns det två undantag för journalisters tystnadsplikt om meddelares identitet. Källan ska avslöjas om 1) det är av stor vikt för rikets säkerhet och 2) om en journalist under rättegång tillfrågas om meddelares identitet, vilket får ske i vissa fall.

I brottmål gäller att meddelarskyddet har tolkningsföreträde så länge inte åtalet gäller ett "allvarligt" brott. Rent juridiskt är en medborgare skyldig att ingripa mot brott som ger mer än två års fängelse, så länge han eller hon inte riskerar att råka illa ut själv. Den som bevittnar mord, dråp och våldtäkt ska alltså lyfta på luren och ringa polisen.

SJF-stöd
Men Per-Olof Sännås är helt medveten om att han lever farligt. Både för egen del och förtroendemässigt gentemot sina källor. Bilder är som sagt bevismaterial, även om PO är noga med att inte förse dem med datum eller namn. Enligt Christer Arvsten som är ombudsman på Svenska Journalistförbundet ska ingenting utom brott mot rikets säkerhet bryta meddelarskyddet.

- Vi skulle stödja Per-Olof Sännås om han blev kallad som vittne, eller om hans bilder skulle utkrävas som bevismaterial. Principiellt är vi måna om att meddelarfriheten inte ska vara vag. Men visst är det problematiskt, hela policyn ställdes ju på sin spets under barnporrdebatten.

Bör en journalist delta i brottslig verksamhet? Publiceringsmässigt är det inga problem, det är journalisten som medborgare som utsätter sig för risker.

Enligt Christer Arvsten hör frågan hemma på moralavdelningen snarare än den strikt lagliga:

- Jag tycker att det är ytterst tveksamt om det är etiskt riktigt. För mig framstår det som en klart olämplig arbetsmetod att delta i brottslig verksamhet.

GÃ¥r vidare
Hur resonerar då Per-Olof Sännås? Varför utsätter han sig för risker ?

- Allmänintresset består i att låta folk kika in i en värld de annars aldrig skulle få se. För mig finns det inga alternativa arbetssätt så länge jag vill göra böcker baserade på fotografier. Om jag inte hade varit med hade jag kunnat göra efterhandsintervjuer och anlitat bildbyråer, men då hade det inte blivit samma sak.

Arbetet med ungdomsgängen går vidare. Nu är han i full färd med att dokumentera Black Army och har till och med börjat nosa lite grann på MC-gängen.

Tillbaka