Om de här människorna varit födda i en annan tid hade de blivit raggare eller något annat.

- Det är i grunden en social grej, en gemenskap som är öppen för alla. Enda kravet är att man ska älska AIK, säger Per-Olof Sännås.

Han har följt ungdomsbrottslingar på mycket nära håll under flera års tid. På köpet har han själv blivit dömd för olaga intrång.

- Visst är det fel om de skulle känna sig uppmuntrade av min närvaro, men vill jag beskriva deras liv måste våldet och förstörelsen finnas med. Annars skulle jag ge en väldigt konstig bild av dem.

Det här är Per-Olof Sännås tredje fotobok. Böckerna har ett gemensamt: de handlar om subkulturer, om ungdomsrörelser som berör alla på ett eller annat sätt.
Första boken handlade om skinheads och kom ut 1988. Andra om klottrare, ”Graffiti” och kom ut 1993.
Och nu, efter fyra år, kommer ”Black Army”.

Allt började när ett kompisgäng drog till London på en fotbollsresa 1976. Roger Nilsson och Stefan ”Pigge” Ragnarsson var tongivande. Roger berättar i boken:

Vi var jäkligt imponerade av den engelska supporterkulturen – sångerna, kläderna och gemenskapen. Men framför allt över att fansen var så många. Störst och mest beryktad var Manchester Uniteds klack – den kallades Red Army – Röda Armén – eftersom klubbens färger var röda och vita.

Vi borde ha en egen armé, sa någon.

Vi tänkte på AIK:s färger – gult och svart – och började spåna.

Vad sägs om Black Army, föreslog Roger.”

Black Army, fylla och skandaler är en treenighet som tycks vara svår att splittra.
Den 27 februari 1977 var det dags för första skandalen. Två bussar körde upp till Gävle för hockeymatch mellan Brynäs och AIK.

När bussen efter fyra timmar kom till Gävle var alla ordentligt på fyllan. För den lokala polisen kom invasionen av berusade Stockholmsungdomar som en fullständig överraskning. Det blev kaos. När AIK gjorde sitt första mål slängde någon in en ölburk och en toarulle på isen. Domaren bröt matchen och gav order om att ståplats skulle utrymmas. Ett femtontal poliser och ordningsvakter stormade in och allmänt tumult utbröt. Tio ungdomar greps.

Den första resan har i dag kultstatus bland fansen.
För många är Black Army ett sätt att leva.

Medlemmarna kommer från hela Stor-Stockholm – men Black Army-tätaste området är Järfälla, norr om Stockholm. Jonas, en i gänget, berättar i boken:

Jag minns första bortaresan med Black Army. Morsan hade förbjudit mig att åka. Hon ville inte att hennes son skulle umgås med de här gaphalsarna som tidningarna skrev så mycket om. Så jag ljög och påstod att jag skulle åka och spela tennis, vilket hon tyckte var en trevlig fritidssysselsättning. Följden blev att jag alltid hade full tennisutrustning med på resorna.

Alla vittnar om klackens betydelse: som en familj är det återkommande uttrycket.

Per-Olof Sännås säger:

En av de positiva sakerna med klacken är att den är öppen för alla. Här finns utrymme för människor som kanske är utstötta på andra ställen eller inte accepteras. Här finns utrymme för alla, enda kravet är att man håller på AIK.

Många tatuerar sig för att bevisa sin tillhörighet. Det har blivit en ritual. En episod i boken vittnar om hur stark sammhörigheten är:

Jag hade fått jobb som chaffis på ett bageri. Jag skulle köra ut bröd till butiker och kaféer. Det är Björn – Brödbjörne kallad – som berättar.

Men så var det dags för AIK:s damlag i bandy att spela SM-final i Uppsala. Alla mina polare skulle dit. Och jag kände att jag inte kunde svika dem och laget. Så jag struntade i att leverera några limpor och bullar den dagen. I stället tog jag brödbilen och åkte till Uppsala.

Chefen blev naturligtvis vansinnig och jag fick sparken.

Berättelserna är många om hur AIK och Black Army blivit det viktigaste i tillvaron: hur det gått ut över studier, arbete, relationer. Leo berättar:

Livet med Black Army sabbade min skolgång. Varje torsdagseftermiddag hade vi dubbeltimme i matte. Men då satt jag redan på tåget på väg till Gävle, eller någon annan plats i landet, för att se Gnaget lira.”

En av de värsta bråkmakarna – Magnus – slog vad om att bli gripen av polisen efter varje hemmamatch en säsong. Han lyckades. Han jobbade som brevbärare i Sollentuna. Han upptäckte att på sin runda bodde Anders Grönhagen, då stjärna i Djurgården, och Magnus vägrade dela ut post till honom. Han fick sparken.

Kapitlet kallas ”VÅLDET” och inleds med en svartvit bild. En knuten näve, har bokstäverna ”h–a–t–e” tatuerade på knogarna. I ett fast grepp: en skarp kniv, med infällbart blad.

Per-Olof Sännas höll på att bli offer själv. Redan på andra resan, till Halmstad, innan han hade blivit en i gänget och accepterad av alla. Han berättar:

Jag klev upp på läktaren och fotograferade. Någon vrålade ”jävla fotograf” och vinglade fram. Han var full. Jag såg att han måttade ett slag med knuten näve och var beredd på en smäll. Men en annan kille rusade fram och tog tag i hans arm. Lite senare sparkade den där killen en tv-fotograf i magen.

I boken berättar Robert om första kontakten med våldet. Han, som bodde söder om stan, var tvungen att ta sig genom Hammarby-land för att komma hem.

Jag var bara tolv år och hade sett AIK vinna över Hammarby på Söderstadion. Glad i hågen ställde jag stegen mot Gullmarsplan för att ta bussen hem till Älvsjö. Men glädjen förbyttes snabbt i oro och ångest när ett gäng hammarbyare klev på samma buss. Någon knuffade mig i magen och så kom första slaget. Det brände till över vänster öga. Det kändes som en evighet men antagligen bara några sekunder. Vi hade ingen chans, de var både äldre och fler än vi. När jag kvicknade till låg jag och krälade på det smutsiga bussgolvet. Det värsta var inte den fysiska smärtan utan att de ställde sig och spottade på oss.” Per-Olof Sännås ger en historik och konstaterar att våld inte är en ny företeelse i samband med fotbollsmatcher:

Första gången problemet nämns i krönikor är 1314 i ett dekret från kung Edvard II av England.” Per-Olof Sännås säger till Aftonbladet:

Våldet är bara en liten del, men den mest uppmärksammade. Vissa teorier gör gällande att det finns professionella bråkmakare som hoppar runt mellan klackarna bara för att få bråka. Min uppfattning är att det inte stämmer. I botten ligger hos varje medlem ett intresse för fotboll. Det är den fanatismen som ligger till grund för våldet. De slåss för AIK:s färger.
Men under de fyra åren har våldet minskat:

Ja, säger Sännås. Jag upplever att det blivit lugnare. Bråkstakarna blir äldre och lugnare. De nya som kommer in är inte lika ivriga att slåss. Våld förekommer ändå fortfarande. Dels i samband med derbyn – framför allt mot Djurgården och matcher mot IFK Göteborg. Det har utvecklats och är mer sofistikerat och välplanerat. Ofta handlar det om att ligga i bakhåll för fienden.

Micke berättar i boken:

Det skulle bli derby mellan AIK och Djurgården och vi visste att aporna skulle samlas på Östra station. För att ta sig till Stadshagen – där matchen skulle spelas – måste de byta tunnelbanetåg på T-centralen. Black Armys värsta slagskämpar samlades därför i hemlighet på en restaurang som ligger bredvid nergången till T-centralen.

Vi hade en kille som skulle slå larm när djurgårdarna kom. När signalen ljöd rusade alla ner beväpnade med flaskor och ölglas. Tyvärr hann aporna smita ombord på tåget, så vi lyckades bara krossa några fönsterrutor.

Clabbe berättar:

När jag var sexton år slogs jag med min egen bror på läktaren så att blodet rann. Han är nämligen en fanatisk djurgårdare.”

Det finns en ”sanning” bland killarna i Black Army: Om de ska vara tillsammans med en tjej ska hon antingen vara AIK:are eller helt ointresserad av idrott.
Det finns undantag.

Som Patrik. Han träffade en tjej, hängde med hem till henne och tyckte att han kände igen farsan. I bokhyllan stod två Guldbollen – priset som Aftonbladet varje år delar ut till Sveriges bäste fotbollsspelare.

På väg hem samma kväll kom Patrik på.
Han hade blivit kär i Ronnie Hellströms dotter

Jag hade blivit kär i dottern till en av Hammarbys största spelare genom tiderna... Jag som hatade Bajen och slagits mot dom så många gånger efter derbyna.”

Men kärleken är starkare än hatet.
Kärleken till AIK är många gånger starkare än – ska vi kalla det förnuftet.
Natalie berättar:

Jag hade fixat till i köket och hängt upp nya gardiner. Vad jag inte tänkte på var att de var gröna och vita. När Palle klev in i köket blev han mållös.

Vad har du gjort? Det är ju Hammarbys färger!
Gardinerna åkte ner genast.”

Per-Olof Sännås konstaterar i boken:

Man kan urskilja tre kategorier av tjejer på läktaren. De som söker sig till dit för att de är sportintresserade, de som följer med sin pojkvän eftersom han är med i Black Army och de som kommer för att titta på killar.”
Lika centralt som kärleken till AIK är flaskan i bussen på bortaresorna.
Öl är det som gäller. I massor.

Per-Olof Sännas säger:
– Det är en stor fara med Black Army. Det sups något kopiöst. Till slut finns risken att det blir varje dag. Jag är övertygad om att människor blivit alkoholister på grund av Black Army. Och dessutom leder det till en annan sak. Berusade människor i grupp gör saker de aldrig skulle göra annars. Ytterligare en förklaring till våldet.

Han skriver i boken:
För supportern är bortamatchen ett helt koncept där själva matchen bara är en del. Att kring ett gemensamt intresse resa iväg innebär spänning, äventyr och fest. Folk börjar också göra saker som de aldrig skulle ta sig för i vanliga fall. När bussen stannar på en bensinstation springer hela gänget in och börjar snatta.”

Vissa gör vad som helst för att se varje match – även bortamatcherna.
Som Tommy. Han berättar:

AIK skulle spela en betydelselös inomhusmatch i Strängnäs och det fanns inga kommunikationer. Men Larry – som bor i Täby – ville ändå se matchen. Så han tog med sig skidor på pendeltåget till Södertälje. Sedan skidade han de fyra och en halv milen till sporthallen i Strängnäs.

Vi är fanatiker. Jag vet folk som pantsatt sina möbler för att få råd att åka på en match, säger Knotan.”

AIK har – ute på arenorna – haft stor nytta av Black Armys kraft. Men efter våldet har föreningen också lidit skada. Som förre hockestjärnan Peter Gradin uttrycker det i boken:

När armén är som bäst kan den skapa en fantastisk stämning på arenan och verkligen hjälpa fram sitt lag. Men alla bråk, med svarta tidningsrubriker, skadar AIK:s anseende och ekonomi.”

Firman – en våldsfalang som bildats i Tensta – bär ansvaret för en stor del av rubrikerna. Förebilden är engelska West Hams huliganer Inter City Firm. Michael Hedström, som nu är anställd av AIK, var med och bildade falangen.

Vi började bete oss som brittiska huliganer och var ute på stan och jagade djurgårdare även när det inte var match.”

Kärnan består av ett 20-tal personer, men löst knutna är upp mot 80-talet. Per-Olof Sännås berättar:
– Det är inte ovanligt att det uppstår interna bråk mellan falangerna, exempelvis Firman och gruppen med skinheads.

I dag har killarna, som under en Londonresa 1976 grundade Black Army, gått vidare. Roger Nilsson flyttade till Halmstad med Inger, som han träffade på Norra Stå: Gösta Mölleby, förste ordföranden, gör karriär inom facket. Stefan ”Pigge” Ragnarsson är elitdomare.
Andra har det gått åt helvete för. Men det kanske det hade gjort ändå.

Per-Olof Sännås sammanfattar sina intryck av de fyra åren med Black Army genom den brasilianske poeten Àlvares.

”Fotboll är den lille, fattige mannens känsla av att vara vinnare i ett liv som han vet att han redan har förlorat.

Exakt så är det, säger Sännås.

Efter fyra år med Black Army återstår bara svaret en fråga.

P-O, är du AIK:are?

Jag är inte intresserad av fotboll egentligen... men svaret på den frågan nu måste vara... ja...

Tillbaka