Intervju med Per-Olof Sännås i FOTO 24 augusti 1988

TVÅ ÅR MED SKINHEADS


Framför kameran: Ett gäng otåliga skinheads; Renrakade skallar. Skrik och skrän. Tatueringar. Brutalt våld. Fest och fylla, hitlerhälsningen och grova militärkängor.

Bakom kameran: Frilansfotografen Per-Olof Sännås, Lugn, lågmäld, nästan lite blyg. Präktig, pålitlig och utrustad med ett helt fång änglars samlade tålamod. Kontrasten är kolossal, resultatet häpnadsväckande. Skinheadsen är det mest aggressiva och utmanande inslaget i 80-talets storstadsbild. Per-Olof Sännås fotograferade dem första gången för mer än fem år sedan. Under de senaste två åren har han levt tillsammans med Stockholms skinheads "dygnet runt, dag och natt". Han har iakttagit, intervjuat och - framförallt - fotograferat. Sedan har han ställt samman sitt material och gett ut det i bokform.

Varför, P O? Jag såg det som en utmaning. Och en chans att göra något "eget". Ingen har tidigare lyckats komma dom här ungdomarna tillräckligt nära för att fotografera - och förstå. Jag vill förklara "varför", vill berätta sanningen om skinheads. I bästa fall har jag lyckats dokumentera ett nutidsfenomen. Per-Olof Sännås har fått berättigat beröm för sin bok. Men också kritik: "Hur kunde han bara stå där med kameran och titta och knäppa utan att ingripa mot våldet och misshandeln…"

Hur kunde du, P O? Det är väl något av pressfotografens klassiska dilemma. Ska jag dokumentera det som händer eller ska jag själv ingripa, här och nu.

- Första gången jag såg ett slagsmål med skinheads inblandade, reagerade jag som dom flesta andra människor gör. Jag blev rädd. Jag kände mig äcklad och drog mig undan. Jag följde bråket på avstånd - utan att ingripa. Ja, utan att ens komma mig för att fotografera.

- Några månader senare, när jag lärt känna skinsen bättre, försökte jag ingripa genom att gå emellan i ett slagsmål. Det borde jag inte ha gjort. Jag åkte på stryk.

- Jag fick också anledning att tänka igenom vad jag höll på med egentligen. Och jag kom fram till att min uppgift var att fotografera - dokumentera - allt. Också våldet, bråken och slagsmålen. Och det accepterade dom?

- Ja. Jag använde kameran som en slags "sköld" och kröp närmare och närmare - utan att ingripa eller ens försöka lägga mig i. Dom blev helt enkelt vana vid att ha mig med. Ett exempel: När en av killarna satt häktad skrev han ett brev till en kompis. Han skrev att han "saknade P O" och att det "kändes konstigt att P O inte är här och plåtar". Du har stor respekt för bildens betydelse som opinionsbildare…

- Ja det har jag. Utan jämförelse i övrigt: Vietnamkriget avgjordes inte i Vietnam utan i USA, där fotografernas bilder av verkligheten väckte den allmänna opinionen. Hur har du själv påverkats av ditt arbete?

- Jag har lärt mig att ingen människa är helt igenom ond. Alla har sina positiva sidor. Och det finns alltid en förklaring till varför vi är som vi är.

- Jag är mera orädd idag än vad jag var tidigare. Och det har jag naturligtvis nytta av också som fotograf. Jag vågar mera. Jag vågar gå längre och närmare med kameran. Berätta om din utrustning. Jag har jobbat med en tio år gammal Nikon F2 med motor. Den här kameran har vägrat att ge upp, trots att jag både ramlat i vattnet med den och tappat den i gatan flera gånger.

- 75 procent av bilderna i boken är tagna med 35 mm vidvinkel, som jag använder som normalobjektiv. Jag anser nämligen att man måste gå nära för att få bra bilder när det gäller den här typen av uppdrag. Eller för att citera den legendariske fotografen Robert Capa: "If your pictures aren´t good enough, you aren´t close enough".

Fotnot: Per-Olof Sännås använder numera en Canon EOS-1 med två zoomar. Den ena 20-35 mm, den andra 70-200 mm.

Tillbaka