Situation Stockholm

Intervju med Per-Olof Sännås i Situation Stockholm juni 2004

Tidsbilder

Per-Olof Sännås har alltid varit intresserad av de udda, de lite utanför, de på gränsen till det olagliga. Det intresset har resulterat i en tjuvsmäll, några razzior och fyra fotoböcker.

Fotografen Per-Olof Sännås var för lat och bekväm för att bli journalist. Efter Poppius journalistskola frilansade han som reporter på Huvudstadspress. Det
blev sparbeting på tidningen och reportrarna skulle börja fotografera också.
Vilket passade Per-Olof Sännås perfekt. Han slutade skriva och gick mer
över till att enbart fotografera.

Efter jobbet på Huvudstadspress och en kort period på Åhlén & Åkerlunds förlag köpte han en polisradio och började frilansa - lyssnade på knastret, stack ut och plåtade när det hände något och sålde bilderna. Oftast till Aftonbladet.

Löpsedlarna i mitten av åttiotalet om skinnskallar som söp, slogs och levde rövare skrämde livet ur vanligt folk. Per-Olof Sännås fick kontakt med skinnskallarna på Helikopterplattan, hängde med dem några år och 1988 kom första fotoboken, Skinheads. Efter den har det blivit tre till - om graffitimålare, Black Army och den mest uppmärksammade om Hells Angels, som kom 2003.

- Varje bok har tagit ett par år att göra. I början hänger jag med på allt. Sen blir det mer vid speciella tillfällen, då jag vet att det kan bli bra bilder. När jag känner att jag har nog med material intervjuar jag dem jag fått bäst kontakt med och skriver texten.

Ambitionen med böckerna är att med kameran ge sin personliga bild - så objektiv som möjligt - av de olika subkulturer han skildrat.

- Det första reportage jag gjorde för Huvudstadspress handlade om Radio 88, en piratradiostation som sände med bilbatteri från hustaken. Jag har alltid varit intresserad av sånt som varit lite utanför, lite udda, på gränsen till olagligt.
Vad han jobbar med nu vill han inte säga. Men det handlar om ungdomar. Om ännu en subkultur. Som lämnar sitt avtryck i Stockholm.

- Vi köpte lite julmat och såg Kalle Anka ihop, för det var det som var grejen
då - de skulle se Kalle Anka. En gång var vi i lokalen på Fryshuset. Jag gick in
på toaletten och limmade dit lite bomull som skägg och svepte in mig i en gammal presenning eller vad det var och gick ut och började dela ut klapparna.
Då sparkades dörren upp och polisen klev in. Det hade skett ett rån, som tydligen begåtts av en skinnskalle. Så polisen åkte till lokalen på Fryshuset för att kolla. Och där stod jag utklädd till tomte, allt var helt lugnt…: ”Nej, det är ingen av de här killarna, för vi har tittat på Kalle Anka och käkat julmat”.
(Om Skinheads, från 1988)

- Efter att jag gjort Skinheads ville jag göra nåt helt annat. Första natten
jag var ute med klottrarna klättrade vi in i en t-banetunnel via nån bakgård
vid S:t Eriksplan. Sen målade de där på natten när stationen var låst. Det
var en ny värld för mig att snubbla fram där i tunneln, känna doften.
Konstiga ljud, belysningen.

- De som var duktiga graffitimålare har det gått bra för.
Men en del av dem som bara bombade runt hamnade i tyngre kriminalitet,
droger, nån har dött.
(Om Graffiti, från 1993)

- Jag kan ingenting om fotboll. Att det blev Black Army var för att de hade fina färger rent bildmässigt - ett snyggt klubbmärke, tatueringar… Det fanns mycket
att hämta. Plus att de var medialt intressanta just då. Jag visste aldrig hur det gått i matcherna när folk frågade, jag tittade ju på publiken och plåtade. Men jag märkte ju på stämningen i bussen hem om det blivit vinst eller förlust.

- När man gör en sån bok vill man ju ha lite bredd - så det inte bara blir bilder
från läktarna där klacken vrålar, flaggor, eller folk som står och pissar utanför en buss vid en landsväg nånstans i Sverige. Problemet är att späda ut läktarbilderna. För det mesta i de här människornas liv kretsar kring AIK och matcherna.
(Om Black Army, från 1998)

- Några i Black Army började köra Harley-Davidson och startade en mc-klubb för AIK:are. Sen blev de plockade till klubbarna som var hangarounds till Hells Angels. Så gled jag in i Hells Angels värld.

- Jag fick inte vara med på veckomötena, inte gå in bakom bardisken eller på kontoret. I övrigt fick jag röra mig som jag ville.

- De tyckte det var kul att supa mig full. Det hände att jag hamnade i duschen med kläderna på.

- Vid två razzior befann jag mig i lokalen. Det brakade till och polisen kom in, sprang efter ett visst mönster som i en amerikansk snutfilm, några av dem hade dubbla magasin i sina kpistar.. Jag snurrade runt på stolen och började ta bilder.
(Om Hells Angels, från 2003)

<<< Tillbaka