Untitled Document

Intervju med Per-Olof Sännås i Dagens Nyheter 23 juli 1993

TRE ÅR MED GRAFFITIMÅLARNA

Per-Olof Sännås, 43, är fotografen som gillar att dokumentera de ovanliga och aparta sidorna i Stockholm. Han har nu under tre år följt ungdomsgäng som målar väggar och tunnelbanevagnar under sena nattimmar. Bilderna i hans nyutkomna bok är dramatiska, tragiska men innehåller också kärlek och glädje.
Graffiti kallas målningarna. Sännås tror att det är en tidstypisk företeelse som är försvunnen om några år.

-- Ungdomarna försöker hitta sätt att chockera och uppmärksamhet. Jag var själv mods i min ungdom. Då räckte det med att vara långhårig för att reta de vuxna. Jag skulle nu gärna vilja se den tiden dokumenterad. Liksom raggarnas och swingpjattarnas.

För ett par år sedan gav Per-Olof Sännås ut en bok om skinheads. Upplaga 3.000. Den är numera slutsåld. Men böcker av den här typen ger man inte ut för att tjäna pengar. Det är i stället en strävan efter att göra något beständigt. Just att dokumentera samtiden.

Graffitin uppstod i New York i mitten av 1970-talet som en del i hip-hoprörelsen. Hip-hop hade tre uttrycksmedel, musik, dans och graffiti. Små signaturer utvecklades till jättelika väggmålningar. 1984 kom graffiti till Sverige genom filmen ”Beat Street”.

Sännås är en speciell fotograf. Han försörjer sig på att snabbt rycka ut till dramatiska händelser. Han har noggrann bevakning av polisradion. Bilderna säljer han sedan till tidningarna.

-- Jag blev nyfiken på vilka det var som målade i T-banan. Jag kollade runt en del och fick kontakt. Sedan har jag under många nattimmar hängt med dem över staket, genom tunnlar och på brandstegar.

-- Det roliga har varit att jag tidvis själv känt mig ung på nytt. Tänkt som de. Levt bekymmerslöst för dagen.

I hans bok finns några mycket tragiska bilder. En ung man som hänger utvändigt på en tunnelbanevagn. Senare bärs han död i väg efter att ha klämts mellan vägg och vagn. Att lifta utvändigt med T-banan är en direkt livsfarlig lek som en del graffitimålare sysslat med.

-- De flesta av dem har stadgat sig och slutat måla. Men för några av dem har det gått snett. Sprejburkar är dyra. De började stjäla. När affärer och bensinstationer svarade med att låsa in burkarna började några med inbrott. Först för att få tag i färg, men sedan för att komma över värdesaker.

-- Det ledde i sin tur till allt grövre kriminalitet och i några fall till
drogmissbruk.

Graffiti på tunnelbanevagnar kostar SL stora pengar. Det finns ett beslut att snabbt ta målade vagnar ur trafik och rengöra dem. Detta för att inte målarna ska få njuta av sina verk.

-- Graffitin har väckt våldsamt raseri och några har till och med krävt spöstraff för att få bukt med det, säger Per-Olof Sännås. Jag kan konstatera att de som målar lägger ner kolossal energi och får ut väldigt lite av det.

-- De målar och sätter sina märken och står sedan på morgonen för att fotografera sina verk. Ofta missar de dem helt och många bilder är tagna med enkla kameror i dåligt ljus. Bilderna sparas sedan i ”black books”, bevis för vad som uträttats.

Som ”Air”, en 19-årig tjej, säger i boken:
-- Det roliga är att höra människors reaktion. Jag älskar att sitta i tunnelbanan och höra folk kommentera mina tags. Det spelar ingen roll om de tycker att det ser för djävligt ut och att alla klottrare borde skjutas. Bara de reagerar.

<<< Tillbaka